Däckades av influensa i fredags och först idag har jag märkt av någon bättring. Innan dess har jag mått så här:
Med bara en grads feber i kroppen märks stor skillnad i välbefinnande, kontra dagar med två-tre graders feber. Dock märker jag att det gäller att fortsätta lyssna till kroppen – flunsan ska jagas bort ordentligt innan jag kastar mig ut i världen igen. Ingen anledning smitta omgivningen i onödan.
Tänker du på hur du bidrar till – eller undviker att – sprida smitta när du är sjuk?
There is a statement that Steve Chandler use a lot:
I’ve been trying this out for the past six months or so, and I can tell you – it has made a huge difference in my life, both privately and professionally.
Then I just read what Seth Godin wrote about what a No really means. And it just gave me even more proof that we need to really start to lean towards our own edge when it comes to No. Be bold. Make requests. Ask for outrageous things. Challenge your own beliefs as to what is a reasonable request – and go outrageous!
Go looking for the No’s, and you will be surprised by, at least, two things:
Yes lives in the land of No.
Can I dare you to go searching for some No’s?
… eller se till att stoppa hungern för gott genom att se till att alla får möjlighet att säkra sin egen försörjning?
Hoppas och tror att alla är med på att det inte är ett ‘antingen eller’-förhållande, utan både ock. Dvs, så länge det finns människor som svälter behöver någon ge dem mat så de överlever. Men om alla arbetade för soppkök, hjälpsändningar med näringslösning osv, så skulle tillflödet av nya hungrande fortsätta. För att det ska avstanna och ta slut behöver någon också arbeta för att se till att alla människor, långsiktigt och hållbart, kan försörja sig själva.
Jag tänker ofta i liknelser, och detta är den liknelse som jag ofta återkommer till mentalt, när människor säger att det jag strävar efter vad gäller skolsystemet har fel fokus, eftersom jag tänker på hur det skulle kunna vara för att säkra att det blir långsiktigt och hållbart. Människor säger att skolsystemet är i kris idag och därför borde jag – och andra med mig – lägga fokus på Nuet.
Jag håller inte med. Anledningen till att jag kan säga det, är att det finns massvis med människor som arbetar stenhårt för att göra det bästa för de 1,5 miljonerna elever som befinner sig i det svenska skolsystemet idag. Jag är så tacksam för detta och understödjer deras arbete på alla sätt jag kan!
Men varför ska alla göra dem sällskap? Varför ska jag, som inte går igång på lappa och laga och göra det bästa av det befintliga systemet, ägna mig åt det? Nog är det bättre att jag gör det jag går igång på, nämligen funderar över – och faktiskt tar steg för att förverkliga – något annat, något nytt, ett system som leder till en hållbar lärande värld?
Jag ser ingen konkurrens mellan dessa två spår. Jag ser ingen ranking dem emellan, inget spår är viktigare än det andra. Det är till och med så att båda behövs.
Det jag ser är dock att väldigt många avskräcks från att ta tankekliv in i att tänka på vad som skulle kunna vara, inte minst av de som hävdar att det är ett sämre val. Att det är nuet som gäller. Enkom. För alla.
Men – vem ska då se till att hungern och svälten tar slut, för att återgå till liknelsen?
Upworthy continues to deliver. This time on the gift of today.
I haven’t come across Louie Schwarzenberg before, and am glad I did today. Watch this 10 minute video and rejoice in the gift of today:
I loved that clip. And lo and behold, it’s actually just 50% of the TED Talk Louie gave. Here’s the full version:
Do you take notice of the gift that today brings?
Trött efter en intensiv dag. Har möjligen en förkylning som knackar på – tänker hålla den stången, så jag ligger på sängen för att vila en stund innan kvällens aktiviteter drar igång.
Tänker på de stunder under dagen då jag tittat upp. Att släppa vägen med blicken och lyfta huvudet uppåt.
Har under årens lopp fått många överraskningar när jag tittat upp, tänker just nu på tillfällen då jag gått fysiska promenader. Alla fantastiska byggnader – som ofta ser helt annorlunda ut en våning ovanför gatunivå. Molnformationer. Ljuset från solen som faller på träd fulla av vissnande löv.
Men även när jag sitter vid datorn, ligger till sängs, läser tidningen osv. Ibland blir jag överraskad av de tankar som dyker upp när jag lyfter blicken.
Har du testat att lyfta blicken någon gång?
Maken, som väl vet att jag under två års tid, satt på ett uppdrag som testkoordinator för ett stort förpackningsföretag, och där arbetade mycket med Brasilien, sa imorse:
Jag tror du vill lyssna till det här.
Och så satte han på Lotten Collins utrikeskrönika från imorse.
Jag lyssnade.
Jag skrattade.
Jag kände igen mig.
Jag blev inte förvånad överhuvudtaget.
Jag skrattade lite till.
Jag tackade maken för tipset och sen skickade jag länken till mig själv i syfte att skriva detta blogginlägg.
Lyssna själv, vettja:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5703386
Brasilianska tankevurpor slår allt annat på jorden. Som tur är hade jag arbetat med Indien tidigare (och trodde då att jag stött på kungen av administrativt krångel), och hade tack vare det en hyfsat hög toleranströskel… men den förslog inte fullt ut. Så i mina ögon är Brasilien världsledande på administrativa tankevurpor, med Indien som god tvåa.
Det finns mycket lärande i att tvingas arbeta i en miljö med dylika tankevurpor dock – åtminstone om man tillåter sig att reflektera. Både kring vurporna i sig, och hur man skulle kunna göra för att slippa dem, men även i förhållande till mig själv. Mitt tålamod, t ex, prövades rejält under Indienprojektet. Till slut insåg jag att jag kunde stånga mig blodig, eller acceptera tingens natur. När jag valde det sistnämnda (fanns kollegor som istället lämnade projektet) öppnades en ny värld för mig, en värld av acceptans.
Hur förhåller du dig till brasilianska – eller andra – tankevurpor?
Saw part of a quote on Facebook, posted by True Activist.
Here’s the quote, spoken by Banksy, in its totality:
The greatest crimes in the world are not committed by people breaking the rules. It’s people who follow orders that drop bombs and massacre villages. As a precaution to ever committing major acts of evil it is our solemn duty never to do what we’re told, this is the only way we can be sure.
I would lie if I said it isn’t ”easier” with obedient people. Of course it is. Obedient people don’t ask Why, they don’t challenge me, they don’t talk back or question my actions or orders.
Children, by their very nature, seems to be full of Why’s. But something happens along the way to adulthood, somewhere the desire and curiosity sparking the question Why is trampled upon, frowned upon, ridiculed, considered a nuisance. So the children, as a means to survive, stop asking Why. They hold their tongue, and slowly start to die, to become something other than themselves. Finally the day comes when they have forgotten their true self, and have completely conformed to a society demanding their obedience.
But beware the inherent danger that comes along with said obedience!
I’d much rather have a world full of people asking Why, than a world full of obedient people blindly following orders. Which world would you prefer? And what steps are you taking to creating that world?
Being able to tap into the greater wisdom, that connects us all, can totally change your take on life. I’ve experienced it myself, and am so grateful to the gift that each day brings me. For me, the habit of reflecting have change my life around completely.
So, how come we are not, generally speaking, teaching our young how to do that, how to connect to the inner wisdom, and experience inner peace? And honestly, why are we not letting young children keep this knowledge, that they have innately from the get go. Somethings happens in the school system, and children loose touch with their inner wisdom.
There are many answers to why this is so, but I want to show you what can happen when we take action and introduce something as simple as meditation in schools. Watch for yourself:
So – what can you do, today, to bring about an opportunity to reflect and connect, enabling inner peace?
Nasse hittar en stol är utan tvekan en av världens finaste barnböcker – som dessutom är världens bästa bok om divergent tänkande (dvs, utanför-boxentänkande, eller kreativt tänkande).
Har du inte läst den, så skaffa den! Det är verkligen en bok som alla borde läsa.
Jag hade turen att bonusbarnbarnet var på besök i helgen, och när vi fick en stund för oss själva frågade jag om hon ville att vi skulle läsa en bok. Jajamensan, svarade hon, så jag rotade fram Nasse, och sen kröp vi ner i sängen under filten och läste.
Nasse visar, med sitt utforskande av stolen, på vikten av ett gemensamt språk. Hur viktigt det är att definiera saker och veta vad de är till för – annars blir det gallimatias av det.
Men dess motsats är också sann. Väcker Nasse tankar hos mig om att försöka se med nya ögon på saker och ting. Sånt som jag redan vet SKA användas på ett visst sätt, nog är det också en begränsning, som hindrar mig från att se ytterligare användningsområden för saken eller ordet i fråga. Nasse kommer ju på många olika sätt att använda stolen. Och hade han inte tidigt i sagan fått veta att man skulle sitta på den, hade han säkert hittat ännu mer flippade användningsområden, det är jag säker på.
Hur gör du för att förhålla dig öppen till din omvärld, så att du inte begränsar dig själv?
Stumbled across this quote the other day:
As someone deeply engaged in creating a better world, a sustainable learning society, this quote really hit me heard. Because this is exactly what I believe.
It is so vital to take a long good look at what we are doing right now, in the present moment. If it doesn’t resemble the future we dream of – why, then we should stop immediately and ask ourselves Why?
Why doesn’t the present look like what I’m dreaming of?
What I’ve discovered since initiating the #skolvåren-movement (aka the school spring) is that many people actually lack a dream of the future. Their image of the future is simply ‘more of what we have today’, and they cannot fathom something else.
For me – that implies that they have lost the ability to dream.
For me – that implies that we are at our societal peak, i.e. this is as good as it gets, and society cannot become better than its current set up.
For me – that’s not good enough.
However, I don’t have a clear view of what a sustainable learning society looks like, in detail. I cannot predict the future so I have little clue. But what I can do is envision what that future would feel like, to me. When I close
my eyes an think ahead – I can awaken the feeling I want to have, from the settings of a sustainable learning society.
And you know what? I think that’s sufficient in and of itself!
I don’t need to know the What and How of the future, not yet. Because, if my Why if strong enough / the What and How will fall in place. I go one step at a time, and each step will bring me closer to the feeling I am striving towards.
So, look closely at the present you are constructing. It should look like the future you are dreaming.
Is it?
HERO - the coach 