Månadsarkiv: oktober 2013

Fear is not real

Publicerad den av
6

”Fear is not real. The only place that fear can exist is in our thoughts of the future. It is a product of our imagination, causing us to fear things that do not at present and may not ever exist. That is near insanity, Katai. But do not misunderstand me. Danger is very real, but fear is a choice. We are all telling ourselves a story.”
– Will Smith, After Earth, 2013


Your view of reality is created by your thoughts. So beware what story you are telling yourself.

The choice is yours – what do you chose?

Vad väljer du?

Publicerad den av
5

I varje stund, i varje ögonblick, i varje situation har jag ett val. Ett val som handlar om vem jag vill vara just nu. När jag skriver ett tweet, hälsar på en okänd människa på stan, när jag handlar bananer i matbutiken eller går förbi en hemlös på stan. I stort som smått har jag ett val.

Säkert finns det människor som tycker att det är betungande, med detta eviga väljande. Men gör en tankeflipp, och fundera över att valen du ställs inför möjliggör ett omskapande. Det ger dig i varje valsituation en möjlighet att göra gott. Att göra en annan människa väl, som Stig Dagerman skrev.

20131020-201441.jpgDu har också valet att göra precis tvärt om. Du kan välja att inte göra väl. Du kan välja att agera på ett sätt som inte gagnar, varken dig själv eller andra. Kanske är detta vad du i stunden känner för – men du har också ett val att avstå.

Frågan är vad du väljer?

I was here – #afkMalmö

Publicerad den av
1

Utmattad efter två dagar med #afkMalmö – nöjd – stolt – glad – tacksam – berikad – bemött & slagen av ytterligare insikter – inte minst vilken fantastisk läranderesa #skolvåren är för mig. Och kanske även för dig?

Vi avslutade med att visa Beyoncé och hennes framträdande i FN:s generalförsamling 2012 med låten I was here:

Från denna låten tar jag särskild med mig följande meningar, utöver gåshudseffekten som är massiv!

20131019-172111.jpg

20131019-172129.jpg

20131019-172139.jpgJag vill påstå att vi alla har ett ansvar att göra skillnad i världen utifrån våra individuellt givna förutsättningar. Jag gör mitt bästa och jag räknar med att du gör detsamma. Stämmer det?

Min gåva till världen

Publicerad den av
1

Jag ställde en fråga under en CoachTalk:

Vad är din gåva till världen?

Utifrån den hastiga inandningen på andra sidan luren förstod jag att det var en fråga som gick på djupet. Ett bra samtal uppstod där och då.

Har du ställt dig den frågan någon gång? Måste det finnas ett svar på frågan? Eller känner du som jag, att det är en fråga jag kan ställa mig för att gräva lite i vad jag vill, vad jag gör, vem jag är. Sådana där lite filosofiska frågor, som ofta får ett lätt diffust svar. Och vet du vad – det tycker jag är helt ok. Ja, kanske till och med, riktigt bra.

Jag har tidigare skrivit om meningen med mitt liv, som kom till mig för tre år sedan eller så. Just nu, och historiskt, så känner jag att det passar som hand i handske. Men jag har ju inte en susning om det imorgon dag dyker upp eller inträffar något som kullkastar alltsammans. Jag vet inte. Och jag bryr mig inte heller. Just idag har jag en tydlig mening med mitt liv (att göra ett positivt avtryck), och om det ändras imorgon så jag inte är bekväm i det längre…. Tja, so be it, som man säger på engelska. Då får jag väl gå utan ett tag – liksom jag gjorde i 38 års tid – eller så kanske det dyker upp ett nytt.20131014-145409.jpgJag låter det som kommer skölja över mig, och jag njuter på livets resa. Och vad min gåva till världen är – ja, det ska jag nog fundera lite över jag med. Ska du?

Samtalet

Publicerad den av
Svara

Jag känner att jag har återvunnit en gammal vän, kallat Samtalet. Under många år känns det som jag tappat bort det goda samtalet, men senaste året har verkligen gett mig många tillfällen att öva mig i konsten att samtala.

Under Almedalen var jag på iS-café i Initiativ Samutvecklings regi, vilket var fantastiskt. Att under Almedalens hektiska korvstoppning av tankar och idéer, få en stund att i lugn och ro, i ett stilla rum, få vila i min egen tystnad, och reflektion, tillsammans med andra som delar tystnaden och sina reflektioner. Ja, det var något speciellt det, ska ni veta!20131016-185924.jpg

Idag har jag haft ett samtal där vi bland annat talade om vikten av att samtala. Skillnaden mellan debatt (jag har bestämt mig i förväg vilka punkter jag vill lyfta fram och oavsett vad min mot-debattör säger, kommer jag säga det jag vill få sagt) och samtal (där jag har både min mottagare och sändare igång, men under tiden som min samtalspartner pratar så lyssnar jag till 100%) är oerhörd.

Debatt och samtal fyller olika funktioner. Ibland gagnas vi av debatt, ibland av samtal. Tänker på partiledardebatterna – vad skulle hända om det var partiledarsamtal istället?

Och vad händer när debatterna tar över i samhället och samtalen tystnar?

Ett steg i taget

Publicerad den av
2

Upplever många gånger att människor räds att agera. Tror mig ha utkristalliserat åtminstone två gemensamma nämnare, som ofta dyker upp. Antingen i kombination eller var för sig.

  1. Oförmåga att se alla steg som krävs för att ta sig i mål
  2. Att målet känns oöverstigligt, som ett veritabelt Mount Everest

Om vi tittar på det första, att inte se alla steg på vägen till målet, så upplever jag det mer och mer, i min omgivning. Själv har jag inte en susning om vad som krävs för att nå mitt mål (hållbart lärande samhälle är ju ett av dem), men jag kan se mitt nästa steg. Och kanske ett steg vidare utöver det. Det räcker för mig. Som gammal projektledare vet jag inte riktigt hur jag skulle förhållit mig till en sådan som jag, men å andra sidan, allt mer av projektledning blir ju mer agil på alla sätt och vis, och där handlar det ju just om att planera ett par steg i detalj, men inte alla steg – för det kommer hända så mycket på vägen att det oftast är ogjort arbete. Däremot vet man vart man vill, slutmålet är definierat.

Det andra då, att målet känns oöverstigligt. Det är precis som om vi landat i någon slags kollektiv tro att vi måste kunna allt första gången vi gör något. Säg att jag vill lära mig bergsbestigning. Inte skulle jag då angripa Mount Everest som första berg. Skulle du? Nä, snarast skulle du, liksom jag, börja med en lite backe eller kulle nånstans. Som ett sätt att öva, träna sig, bygga den typ av muskler som behövs för att kunna angripa det långsiktiga målet.

20131015-104424.jpgFörste januari satte jag ett mål att cykla 1000 kilometer under 2013. När jag gjorde det så visste jag ju också att varje vända på cykeln, med RunKeeper igång, skulle ta mig ett steg närmre mitt mål. Och jag nådde målet, tidigare än jag trodde, med 3 månader tillgodo.

Så, min slutsats är att definiera ett tillräckligt litet nästa steg, ett steg som är hanterbart och leder i rätt riktning i grova drag. På det viset kommer du åt båda dessa faktorer i ett nafs.

Vad är ditt nästa steg?

Glappet!

Publicerad den av
1

Vaknade imorse och slogs av insikten att det inte blev något blogginlägg igår. Har bloggat dagligen sedan mitten av januari, men nu blev det alltså ett glapp.

Mitt gamla Jag hade slagit på mig själv för detta, argt frågat hur jag kunde vara så korkad att jag missade detta, surt konstaterat att den perfekta sviten av dagliga blogginlägg nu var till ända, bara för att jag slarvade bort gårdagen.20131014-143417.jpg

Mitt nuvarande Jag säger, se där, som det kan bli. Ett glapp, ja, det är bara ett glapp det. Jag lägger alltså ingen vikt vid det, men ville ändå blogga om det idag, just för att jag kan se skillnaden i mitt agerande idag jämfört med hur jag hade reagerat för ett par år sedan. Då hade jag säkert skapat ett blogginlägg illa kvickt, bakdaterat det, publicerat och låtsat som om inget hade hänt. Nu finns inte den tanken överhuvudtaget – för vems skull skulle jag göra det? Den enda som verkligen spelar roll i detta är ju jag, och så lättlurad är jag inte minsann.

Nej, istället så njuter jag av att jag tar detta med en klackspark! Tänker dock fortsätta ha ambitionen att blogga dagligen – för oj vad jag lär mig saker om mig själv på kuppen. Som idag till exempel!

Kan du känna igen dig i tankegångarna?

Hybrid

Publicerad den av
Svara

Tweeking my website a bit, and the realization that it’s a dreadful hybrid of Swedish and English hits me hard. The blog started out purely in Swedish, except for the name herothecoach, but now, I publish more and more posts in English. The mix bothers me though, because it doesn’t look good. And appearance and stringency matters. So I figured I’d ask you to help me out.

20131012-100120.jpgI’d like to ask you for feedback on what works, what doesn’t work and what’s missing. What steps would you take, if this was your blog? What do you think I should do?

Acceptance

Publicerad den av
4

How good are you at acceptance? I have, historically, not been good at it at all, but I’m getting there. I got this EnneaThought yesterday though, and it sparked some thoughts:

20131011-120441.jpg

I have gotten really good at accepting myself as I am. But also at loving myself, a step up from acceptance in my view. The same goes for other people. But the world. Hm. That’s a trickier issue I must say.

And I guess it really is the same process in work here. You see, when it comes to myself, I no longer believe I have to ”better myself”. I don’t see me as a self-improvement project, the Do-It-Yourself variety. Rather, all the changes that I go through, are me becoming more me. It’s be allowing myself to be me, fully. It’s me, shedding the layers of stuff, issues, constraints, patterns that I have put on myself, or had put on me by society because I thought that was ”the way it’s supposed to be”.

The same goes for the world I just realized. I accept the world as it is, but want to assist in letting the world shed all the stuff, issues, constraints and patterns that we – society – place upon the world, letting the world be more itself. Because I believe those patterns aren’t serving us or the world. And they are not natural laws or musts. They are mostly made up of beliefs and systems.

Interesting this. When I first read that statement, I felt a huge resistance to it. How to accept the world as it is, when I don’t think it is perfect and at the peak of what we can achieve, as mankind.

But during the time it’s taken me to write this blog post, I have let go of the resistance, the acceptance has grown, and I see that the world is perfect – it’s just that there’s a lot of stuff in the way of that perfectness shining through.

Far out? Yeah, likely. I’m ok with that. Are you? Do you accept yourself, others and the world just as they are?