Duschar och tvättar håret.
Torkar mig.
Lyssnar till Tankar för dagen med Pernilla Glaser.
Påminns om artikeln i Sydsvenskan om den sex-årige pojken från Syrien som placerades på ett korttidsboende som inte hade förmåga att bistå honom som han behövde bli hjälpt.
Tanken som slår mig är:
Tar vi vuxna verkligen vårt ansvar?
Sydsvenskan kör falafelbloggen för tillfället – och det är ganska roligt att läsa omdömen och inte minst vad man får eller inte för tycka och säga om Malmös favoritsnabbmat.
Tack vare reportageserien utmanade familjen nyligen en gammal vana, och testade nummer ett, JallaJalla, på Bergsgatan.
Och det gjorde vi rätt i – tror vi fått en ny favorit!
Nummer två på listan, Ammo’s, har vi upptäckt sedan några år tillbaka, men det finns ju fler ställen att besöka.
Var finns din favoritfalafel?
Så här några dagar innan jul har Sydsvenskan en tre-dagars artikelserie om romerna som de tidigare skrivit om (oerhört gripande reportage, läs dem!) som gör allt de kan för att skrapa ihop pengar till sina nära och kära som är kvar i de allra fattigaste delarna av Europa. Nu är de hemma över jul, och maken har just läst del två som rubricerades ”Där nöden är som störst” på Sydsvenskans framsida.
Jag ska läsa. Jag ska låta mig beröras. Men jag ska också agera. En av de mest fantastiska uppmaningarna att agera läste jag på Troed Troedssons FB-profil för ett tag sedan. Tror han lyssnat till en kvinna på radio som sa så här:
Jag skänker alltid en slant till tiggare som sträcker ut en bedjande hand, eftersom jag inte vill vänja mig vid att gå förbi en utsträckt hjälpsökande hand.
Det där gick rakt in i mitt hjärta, och sedan dess har jag burit det med mig. För jag öppnades för en tanke jag inte slagits av tidigare:
Jag vill inte heller vänja mig vid att gå förbi någon som ber mig om hjälp.
Kan jag hjälpa, i stort eller litet, så vill jag göra det. DET vänjer jag mig gärna vid.
Helen Keller formulerar det väl, och det citatet har helt plötsligt fått en vidare mening i mitt liv. Jag ska göra det jag kan. Vad väljer du?
Sydsvenskan kör en artikelserie där de granskar Malmös skolor. Måndagen den 23 september stod det på förstasidan:
Jag ringade in anledningen till att den intervjuade läraren lämnade yrket. Han anger att han kände sig som en marionettdocka. Jag kan förstå honom. Och han har fattat ett beslut utifrån sin känsla. Att agera är bra!
Dock så undrar jag – vad skulle hända om lärare, som upplever samma som Niklas, istället för att lämna yrket, vände på det hela? Dvs, om du känner dig som en marionettdocka – vad skulle hända om du återtog kontrollen själv? Drog ner snörena som någon annan styr, och började styra själv?
*hukar lite grann, kanske det börjar flyga ruttna tomater snart*
Allvarligt talat – jag pratade med en rektor i fredags, som eftersökte modiga lärare. På Twitter i helgen landade jag i en diskussion som handlade om önskan efter fler modiga skolledare.
Är det inte precis det som behövs? Att lärare, rektorer, förskolelärare, fritidspedagoger och alla andra som arbetar inom utbildnings-Sverige, verkligen utnyttjar hela det utrymme som är dem givet i form av skollag och styrdokument?
Jag brukar likna det där vid en kub. Låt oss säga att skollag, läroplan mm ger en rektor en kubikmeter stor kub stor att verka inom. Jag kan nog namnge en handfull rektorer runt om i landet, som jag tror verkligen utnyttjar varje kubikmillimeter som är dem givna. Ja, några av dem är tom så fräcka (modiga!) att de utmanar systemet genom att putta på väggarna, så kuben börjar bukta!
Min uppfattning är dock att det finns ofantligt många fler rektorer som endast verkar på en väldigt liten del av kuben. Om de upplever sig inmålade i ett hörn, eller faktiskt själva har målat in sig där, ska jag låta vara osagt, men faktum är att de inte ens utnyttjar det lagstadgade utrymme de har!
Och det är väl där efterfrågan på mod kommer in. Våga bryt dig loss. Våga utmana. Använd dig av hela det givna utrymmet!
Och igen – ja, det är lätt för mig att säga, jag vet inte hur det är, osv osv. Stämmer bra det. Men jag är en tänkande, reflekterande individ, som ser hur detta självförminskande är en enormt destruktiv kraft. Och det måste inte vara så. Och det KAN jag säga, eftersom jag själv gjort just den resan!
Så, om du känner dig som en marionett, gör ett val, fatta ett beslut. Stanna inte bara kvar i situationen utan åstadkom en förändring. Antingen gör du som Niklas, som lämnade och gav sig själv en annan jobbsituation där han mår bra, eller så tar du över kontrollen.
Vad väljer du?
För ett tag sedan släppte Kommissionen för socialt hållbart Malmö sin slutrapport. Samma dag skrev de en artikel under Aktuella frågor i Sydsvenskan, och när jag läste den så fångades mitt intresse framför allt av två saker.
Det tål att sägas igen:
För att få önskad effekt av de insatser som görs krävs ett nytt synsätt och ett styrsystem som sträcker sig över flera budget- och mandatperioder.
Ju mer jag tänker och funderar, pratar och reflekterar kring en värld där vi faktiskt tar itu med dagens och morgondagens problem och skapar en framtid som är hållbar och lärande, ju mer landar jag i följande: Vi har ett skolsystem, ett politiskt system och ett ekonomiskt system som inte hjälper oss att faktiskt skapa ett hållbart lärande samhälle. Och de hänger ihop. Mitt fokus är skolsystemet, men jag vet ju att frågan är större än så. Allt hänger samman. Det är ju därför jag tycker den intressanta frågan är vilket samhälle vi vill skapa, och hur ett skolsystem ska se ut för att ta oss dit.
Jag tror vi behöver göra mer, annat, annorlunda, otänkt, oprövat, och på helt andra premisser än det rådande politiska och socio-ekonomiska systemet är uppbyggt kring. Och jag vet att jag inte är ensam att tänka i dessa banor.
Har bara skummat rapporten, men ska definitivt läsa den noggrannare. Under #sv3rige kom den upp, mer än en gång, inte minst eftersom Anna Balkfors, som fungerade som huvudsekreterare för kommissionen, var en av deltagarna.
Det som jag tycker är allra viktigast i detta stycke är:
… verka för en hållbar utveckling ur alla perspektiv.
Just så. Långsiktighet. Hälsosamt leverne – där vi inser att vi är fysiska, psykiska och sociala varelser. Alla delarna behövs för att vi ska uppnå balans. Hållbarhet. Utveckling. Om vi, som individer och samhälle, möter upp varje individ där just den individen befinner sig – vad skulle hända då?
Och förresten – hur ser du på framtiden och vilken roll spelar skolan? Om du vill, skriv ned den och maila skolvaren at gmail.com så kan den komma med i #skolvårens artikelserie.
Jag har inte djupdykt ner i polisprojektet REVA med allt vad det har inneburit. Sydsvenskan hade en artikel för några helger sedan som jag läste, och blev oerhört berörd av. Innan dess har det inte riktigt satt sig i mig. Idag flödar Twitter över av hashtaggen #BästaBeatrice efter Jonas Hassem Khemiris artikel i DN där han föreslår att de byter kropp med varandra i 24 timmar.
Det är en gripande text som så väl belyser det avståndstagande som vi människor är så fantastiskt bra på. Varför är det så viktigt att hitta skillnader? Hur kommer det sig att vi ägnar så mycket tid åt att trumma upp stämningen mot andra?
Jag förstår det inte. Inte minst eftersom jag själv blir mer och mer säker på att vi hänger ihop, allihop. Kvantfysik!
Igår träffade jag Anna Numell som ritade denna bild, som illustration över just den där samhörigheten. Det är öar, som på ytan ser ut som separata enheter. Men under havsytan så sitter alla öar ihop. Så är det med oss människor också. Vi är alla en. Tack Anna för att jag fick dela bilden vidare!
Läs artikel om du inte gjort det. Diskutera den med dina barn, barnbarn, arbetskamrater och bästa vänner. Öka medvetenheten för att vi alla hänger samman. När vi gör någon annan illa gör vi illa oss själva. Och det gagnar ingen.
Läs!
HERO - the coach 