Idag har jag varit på skolbesök igen, eller rättare sagt klassrumsbesök. Jag hade ett förmiddagsmöte i Helsingborg och passade då på att fråga vännen Susanne Jönsson om jag fick komma på besök till henne efteråt. Det fick jag. Så idag har jag hängt med tvåorna på Drottninghögsskolan i Helsingborg. Jag kom när det var lunchrast och hängde med Susanne och ungarna till skoldagens slut.

Efter lunch var det mattelektion, och vi ägnade oss åt hälften och dubbelt. Jag gick runt och snackade med ett gäng av eleverna, såg hur de tänkt kring bil-uppgiften Susanne gett dem och förundrades över hur tydligt det är när barn (ja, det gäller alla för den delen, ålder oaktat!) förstår, och när de bara gissar. Successivt såg jag dock hur pollett efter pollett trillade ner, en efter en.

För gisses så klurigt det är det där med hälften och dubbelt. Inte helt enkelt att förklara, för någon som liksom inte förstår vad orden betyder. Det är precis som läskoden – innan jag knäckt den är bokstäver bara underliga krumelurer. Men när jag väl förstår vad bokstäverna bär med sig, så öppnas en ny värld. Så ock inom matematiken, där Susanne också gav mig en vink om svårigheten i att många av världens språk är olika uppbyggda. Olikheterna blir påtagligt uppenbara bland annat då man pratar matematiska. Snacka om att krydda tillvaron för en matematiklärare i en högst multietnisk klass.

Susanne använder också fantastiska Bee Bots i sin undervisning, vilket hon nyligen bloggat om. Hon förevisade dem för mig när skoldagen var slut, eftersom hon inte hade planerat för en sådan lektion idag. Verkligen urfräsiga, så om du inte upptäckt dem än så tycker jag du ska kolla upp dem!

Innan vi alla sa tack och hej då för idag så fick eleverna landa en stund i vad de lärt sig under dagen. Jag landade själv under den där minuten av tystnad. Den främsta känslan jag tar med mig från dagens besök är att jag tror det är stört omöjligt för svensk skola att vara likvärdig, inom ramen för hur det ser ut och strukturerats idag. Här en hyfsat liten skola i ett av Helsingborgs mest segregerade bostadsområden med allt vad det för med sig. Skolan är så enormt viktig för både eleverna och deras föräldrar/vårdnadshavare. Och har samtidigt ett nästintill omöjligt uppdrag. Inte minst för att högt ställda krav i styrdokumenten på individens utveckling i samklang med kollektivet också ställs mot kommunalt behov av en budget-i-balans och mycket annat.

Därför fylls jag av tacksamhet och beundran för lärare som Susanne och hennes gelikar, som ger sitt professionella allt för att de ungar de stöter på inom ramen för sitt uppdrag ska ges allra bästa förutsättningar. Det blir extra tydligt i en skola med ett liknande upptagningsområde som Drottninghög, där det verkligen krävs oerhört skickliga pedagoger. Dock blir det väldigt fel om vi gör skolan till en ö i detta arbete, som om de ensamma kan lösa de utmaningar som områden som Drottninghög m fl står mitt i.

Hur kan man tänka för att få till det? Hur får vi alla instanser, oaktat om de är offentliga eller privata, att samverka för att gemensamt lyfta ett område och dess invånare, så att de alla ges möjlighet att leva ett gott liv, med meningsfullhet, lycka och en social samvaro, en känsla av sammanhang?

Helsingborgs kommun och olika instanser på området Drottninghög gör redan mycket, i syfte att få till detta:

”Drottninghög ska vara en integrerad del av staden – fysiskt, mentalt och socialt.”

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla som bara tänkas kan vara inblandade i att lyfta en hel stadsdel fortsätter arbeta för att uppnå detta mål, och att man fortsätter ta lite udda och nya grepp på det hela!

Tack Susanne, dina kollegor och framför allt eleverna för att jag fick komma på besök idag.  Jag lär mig av att få uppleva dessa små nedslag i verkligheten, och hoppas att jag får många fler chanser framöver. Kanske hos dig?