Sett en dokumentärfilm om schimpansen Nim som lämnar mig kallsvettig och illa berörd. Filmen heter Projekt Nim och visas snart på Svt Play.
Projektet avsåg att undersöka vilket var viktigast av arv eller miljö, eller nature versus nurture som det kallas på engelska.
Ogenomtänkt, och enormt naivt, både av forskningsprojektet och dess deltagare.
Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än uppmana dig att se den själv.
Läste ut boken Djungelbarn av Sabine Kuegler, en förunderlig resa att följa. Snacka om att 
ha upplevt totalt skilda perspektiv. Stenåldersleverne kontra modern livsstil.
Sabine berättar i boken om sin uppväxt i urskogen i Västpapua, tillsammans med en i princip helt okänd stam. Boken är lättläst, med ett ganska barnsligt språk, vilket passar väl då den ju beskriver en flickas uppväxt i djungeln.
Det är inte en bok som idealiserar vare sig det ena eller andra sättet att leva, men den kulturkrock som Sabine upplever ger utrymme för väldigt mycket tankespjärn i mig. Och det leder mig tillbaka till frågan som fyllt mitt liv sedan mitten av februari, nämligen Varför skola. För mig handlar nämligen den frågan om samhället och individen – hur vill jag leva? Vad mår jag bra av? Om jag mår bra av det, mår samhället i stort också bra av det då månne?
Ja, många frågor väcks, frågor som jag umgås med dagligdags. Läs boken och se vilka frågor den väcker i dig. Hjälper den dig att vända på perspektiven?
I am an advocate for Coachwalks as you might have understood – at least if you’ve read some of my blog posts in Swedish. For me, walking while coaching has a whole bunch of benefits, the biggest one being that the physical movement ensure you cannot remain stuck mentally.
Here’s Nilofer Merchant talking about the same concept:
I challenge you to try a walk and talk-meeting, rather than a traditional sit-down-meeting. Up for it?
där är jag i detta nu!
Skrev tidigare om att utmana rädslor, och det har jag i sanning fått göra inför denna upplevelse. Underbart – lugnt & en vy utan like!
Mer foton kommer vad det lider – nu ska vi landa! Och du – ta chansen att testa om du inte gjort det!
Står i sonens rum och arbetar, med utsikt över vår trädgård. Det regnar och doften av blöt humus stiger från den solvarma marken, in genom det öppna fönstret. Det stilla trummandet på husets plåttak övergår i ett mer bestämt tapto, då regnet friskar i. Från grannarnas tomt hörs barnaskratt, blandat med åskans mullrande lågt borta.
Det regnar. 
Härligt, livgivande, välbehövligt regn som kommer att ge den slokande ananassalvian en efterlängtad rotblöta. Bortanför tomtgränsen ser jag människor gå förbi på trottoaren iklädda knallgula regnkläder. Ser bort till skogsdungen på Bulltoftafältet, där kattugglans hoande gladde oss under vårvintern. Regdropparna lägger sig som diamanter på valnötsträdets vackra blad, med en doft som den ljuvligaste parfym.
De olika nyanserna av grönt som framhävs extra mycket av vätan. Luftrummet kring bolltistelns blommor stilla för en gång skull, humlorna har tillfälligt tagit sin tillflykt någon annanstans. Äppelträdets klarröda frukter, höstanemonens rosa blomsterhav svajar lite lätt när vinden tilltar. Himlen är ljusgråblå, enstaka molnformationer sveper förbi i sakta mak.
Nu friskar regnet i än mer, de olika träddungarna bort mot Bulltoftafältet antar allt mer skilda färgnyanser, där regnet lägger gråa nyanser över det gröna. Regnet kommer snett från vänster, och fönsterrutan skonas nästan helt från regndroppar. Vattentunnan fylls så sakteliga, nedanför stupröret vid uthuset, uthuset som snart ska höra kacklet från hönor.
Livgivande regn, vad härligt att du besöker oss idag!
Hur går det – har du börjat jobba efter semestern? Har du varvat upp än? Tillbaka i samma hastighet som innan semestern kanske?
Själv är jag lyckligt lottad som är min egen chef, och även arbetar hemifrån. Jag har, sedan jag började jobba i måndags, lyckats behålla mycket av sommarlunken, vilket också är min uttalade avsikt. Och med tanke på den tryckande hettan så känns det som ett himla bra beslut.
Jag noterar dock, när jag går tillbaka och tittar i blogghistoriken, att det faktiskt har blivit ett inlägg varje dag, även över semestern. Jag har dock haft ett antal dagar som varit mer eller mindre offline, och det har funkat fint eftersom man kan tidsinställa inläggen.
Har dock inte puffat för mina inlägg så särdeles mycket, mer än de automatiska publiceringarna jag lagt in. Det märks i statistiken så klart, men vet du – det gör mig inte ett smack. Tror det är en av sakerna jag ska hålla fast vid under hösten, att inte puffa så himla mycket. Jag hoppas så klart att inläggen läses ändå, och att de kanske lyfts fram av andra, ja, av dig, helt enkelt, de gånger du anser texten värd att puffa.
Så, nej, jag har inte varvat upp till fullo, och det tänker jag hålla fast vid så gott jag kan! Vad tror du om den strategin?
Igårkväll var det dags för SKYPE-samtal i min MasterMind-grupp för start-up-coaches. Vi är en liten grupp om tre, men vi omspänner större delen av jordklotet! Det är jag i Sverige, en kanadensare och en australiensiska. Lite svårt med tidszonerna, men halv tio på kvällen svensk tid funkar för alla.
Har under semestern haft stor nytta
av de mellanrum jag tillåtit mig, och en av sakerna som detta resulterat i är en förnyad beslutsamhet att coacha mer. Jag älskar det, och jag ser vilken nytta det ger. Ja, faktiskt finns det bevis för att det hjälper bara att regelbundet prata med en lyktstolpe! Tänk då så mycket större nytta du kan få av att prata med en professionell coach.
Jag nämnde detta i gruppen och fick direkt coaching och feedforward som gjorde att mitt hjärta började fladdra alldeles extra. Du vet det där pirret som betyder att nu händer det spännande saker! Har du upplevt det?
Premiärnumret av Skolfamiljen har gått i tryck och jag uppmanar dig att prenumerera, enklast gör du det här http://skolfamiljen.se/.
Jag är själv väldigt nyfiken på hur tidningen kommer bli, eftersom Petra gjort en intervju med mig till detta numret. Min nyfikenhet sträcker sig dock längre än så, då jag bland annat vet att det finns skickliga krönikörer som bidrar i tidningen, krönikörer som jag älskar att ta tankespjärn mot!
Har du fixat din prenumeration än?
Gillar du Sudoku? Jag tycker det är ganska avslappnande att lösa ett Sudoko eller två. Det har blivit så att det är något av ett semesternöje dock, för vanliga arbetsveckor så stressas jag lite av meningslösheten i det hela.
Fast egentligen är det inte meningslöst alls! Jag tycker ju det är avslappnande, utmanande och riktigt roligt. Så hur kan det då vara meningslöst?! Ibland spelar hjärnan spratt med mig tror jag.
Kanske läge att fortsätta unna mig ett Sudoku eller två, nu när semestern är slut. Imorgon är det jobb som gäller – tur jag har en så uppmuntrande och utmanande chef (jag själv, för den som inte vet att jag driver eget företag sedan snart sex år tillbaka). Kanske det vore ett bra sätt att behålla lite av sommarlunken, som jag mår så bra av? Vad tror du?
Saw this quote on Facebook and loved it. So, I want to share it with you as well. Here it comes, an excerpt from Teddy Roosevelts Sorbonne speech from April 1910:
It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat. – Teddy Roosevelt
The entire speech can be downloaded as a pdf here as well.
When was your last bout of daring greatly?
HERO - the coach 