1 av 3 drabbas av cancer

20131215-230330.jpgHar du kommit i kontakt med cancer? Kanske du drabbats av det själv? Eller så har du en familjemedlem, släkting, nära vän, arbetskamrat, bekant osv, som drabbats av det? Visste du att en av tre får cancer? Det är en horribel siffra, och den beräknas öka. Men vet du att man gör väldigt lite för anhöriga till cancerdrabbade – trots att anhöriga löper 25% högre risk att drabbas av sjukdom. Det är där Cancerkompisar kommer in. Inga-Lill Lellkys man dog av cancer, och det var startskottet på det som idag blivit den ideella föreningen Cancerkompisar. Det handlar om att ge anhöriga kontakt med andra i en liknande situation, att helt enkelt få en kompis som vet vad man går igenom, som man kan prata med, om att det där som man kanske inte vågar eller ens kan prata om med någon som inte varit i samma sits.

Nu har Cancerkompisar skapat en Funded by me-kampanj för att samla pengar att kunna skapa en automatisk förmedlingsplattform som snabbare förmedlar kontakt mellan blivande cancerkompisar.

Läs mer och stötta dem här: https://www.fundedbyme.com/en-us/campaign/2667/cancerkompisar-1/#.Uq4fuIWUfgw

Att det finns ett stort behov även för anhöriga fick jag själv svart på vitt på, när en god vän berättade om sitt cancerbesked. Så gör som jag, stöd Cancerkompisars Funded By Me-kampanj och hjälp dem bygga en skräddarsydd applikation som kan para samman cancerkompisar så snart behov finns, för tyvärr finns det behov hela tiden!

Är du på?

Dåligt. Jag har cancer.

Gästbloggade på Inga-Lill Lellkys blogg Jag sticker upp huvudet den 23 augusti med följande inlägg:

Träffade en vän som jag inte sett på fyra fem månader. Frågade ”Hur är läget?” så där som man brukade. Förväntade mig svaret ”Allt väl!” så där som man brukar får höra. Så när svaret blev ”Dåligt. Jag har 20131215-224822.jpgcancer.” så hajjade jag till. För det där hör trots allt inte till vanligheterna. Och är det något jag inte var beredd på, eller ville höra för den delen, så är det just något sådant. Det är inte lätt att veta hur man ska tänka och känna kring ett sådant svar.

Jag ville så klart veta vad som hänt, och vi hamnade i en lång och bra diskussion kring cancerdiagnosen, status just nu, framtidsscenario osv.

Min vän sa ”Det märks att du är läkardotter, du kan hantera detta. Till skillnad från alla andra jag berättat det för. De har samtliga fallit i gråt, och så har jag fått trösta. Det har varit lite jobbigt.”

I den stunden kände jag mig väldigt glad som kunde ge min vän ett alternativ. Jag sa nämligen ”Men du, då tycker jag du ska tipsa dina nära och kära om Cancerkompisar.se så de kan få det stöd de behöver från en cancerkompis istället. För du ska inte behöva hålla alla andra uppe just nu, du har nog med dig själv.”

Min vän skrev genast upp Cancerkompisar.se på en lapp och jag har en känsla av att det var en lättnad för hen att få något konkret att kunna ge nära och kära, som så klart blir ledsna och bestörta över beskedet. Samtidigt väcker ju besked som dessa individens egna tankar kring döden. Fullt naturligt, men nog blir det lite bakvänt ändå? Att vi alla behöver stöd är självklart, men vem stödet kommer från, kanske vi behöver fundera mer kring.

Så tack Inga-Lill och Alexandra för att ni startat Cancerkompisar.se! Det var som att jag kunde ge min vän en gåva i denna svåra stund, när jag kunde presentera Cancerkompisar.se för hen. Att som sjuk få släppa lite grann på ansvaret för nära och käras välbefinnande, och därmed få lite mer kraft och energi kvar att bekämpa sjukdomen, det är mycket värt! Själv hyser jag inget tvivel på att min envise vän kommer gå hel ur det här, ännu ett snäpp klokare och visare än idag.

Finns det någon som du kan tipsa om Cancerkompisar.se?

Använd kunskapen vi har!

När jag funderade över det där med att vi fortfarande bygger skolor, kontor, bostäder utan att använda den forskning och kunskap som finns om hur det görs på bästa sätt för att främja fysiska möten, så pockar Dan Pinks fantastiska tal om motivation på. Du vet, det där han förundras över att affärsvärlden inte tar till sig kunskap om hur man motiverar individer, kunskap som är beforskad och beprövad och även den femtio till hundra år gammal – men som ändock inte införs. Har du inte sett den så gör det:

Vad är det som gör oss så rädda att våga testa?

Att det krävs lite extra mod att testa något helt nytt är mer förståeligt, tycker jag, men att vi inte vågar ändra på saker som bevisligen funkar ganska kass? Jag tror det handlar om rädsla. Men samtidigt så förundras jag över att rädsla har kunnat ta ett sånt grabbatag om oss att vi närmast förlamas. En förlamning som gör att vi fortsätter göra som vi gjort i alla tider, fast vi vet bättre. Vi slösar helt enkelt med resurser, av alla former och slag. Jag förstår helt enkelt inte. Gör du?

Gästblogg: Kit besöker en skola

Familjevännen Kit Ljung gästbloggar idag på Lucia, då vi påminns om hopp och ljusglimtar i ögat hos både liten och stor. Läs och njut:

Jag hade bett om att få besöka Mr B i hans skola. Mr B är 9 år, och den yngsta av de två barn, som jag betraktar som mina bonusbarnbarn. Han var 1,5 år första gången vi träffades.

Lagom till skollunchen infann jag mig och det visade sig att jag efter den, skulle få se barnens generalrepetition inför Luciafirandet. Mr B visade mig var jag skulle sitta, hämtade stol, förklarade hur det fungerad i matsalen och var som vanligt den ljuvliga unge, jag känner honom som. Barnens nyfikenhet på vem jag var blev tydlig redan i matkön. Alla kom fram och frågade frimodigt vem jag var, vad jag hette, vad jag gjorde där, osv. Flickan framför mig berättade och pekade ut vem av lärarna som var vem och att en av dem snart skulle sluta. ”För man får bara jobba här tills man är 64 år”, sa hon och fortsatte: ”Hur gammal är du?”, varpå jag svarade sanningsenligt: ”64.” Då tappade hon hakan, tittade stort på mig och så delade vi ett fniss.

I klassrummet samlade Fröken barnens uppmärksamhet och undrade om de noterat något ovanligt och då vändes alla blickar mot mig, som satt längst bak i salen. Så jag presenterade mig med den vanliga ramsan för hur mitt namn uttalas: bit, dit, hit, Kit. Man uttalar det ofta som ett rim på ”vitt”, men med ramsan, kan jag ofta se att ett ljus tänds!

I korridoren ställde alla barnen upp 20131213-145710.jpgsig, sida vid sida, två och två för att strax marschera in i matsalen och sjunga Luciasång och julsånger. Det var oroligt i ledet och lärarna manade till tystnad flera gånger. Jag lyssnade efter uppmuntran de korta stunder, då barnen faktiskt stod stilla och tysta. Men hörde ingen. Den är lätt att glömma bort i ambitionen att hjälpa och lära barn hur man lever livet.

Strax innan intåget blev det knäpptyst och sedan hördes ljuvliga barnaröster sjunga Luciasången. Det var ett fint skådespel som barnen hade övat in och som rörde mig till glädjetårar. Jag såg tomtar, pepparkakegubbar, Lucia, tärnor, stjärngossar och åtminstone jag kunde ana ett och annat troll.

Efter uttåget och innan alla skildes åt i korridoren, passade jag på att tusentacka för att jag fått lyssna och se dem och gav dem också en speciell tummen-upp för att de stillnat och tystnat så fint, den där stunden, just innan intåget och då tyckte jag att jag såg en och annan ljusglimt i barnaögon. Åtminstone är det vad jag tror på, att uppmuntra barn. Att nolla det negativa beteendet – såvida inte livsfara föreligger, så klart – och istället uppmuntra i varje stund och de finns hela tiden. Inte med ”duktig”- kommentaren, dock. Det finns så många andra ord och uttryck, som förmedlar och befäster att det här beteende är ett bra och för alla fungerande beteende och som skiljer på beteende och person.

Dagen efter var det föräldrarnas tur att beskåda sina barn lussa och julsjunga. Det måtte ha varit både vackert och stämningsfullt!

Inte mitt fel – det är Ditt fel!

Zarembas senaste artikel snurrar rundor på sociala media. Vissa ser rött och andra vädrar morgonluft.

Själv blir jag mest trött. Så trött att jag inte ens har läst artikeln i fråga ordentligt. Men de reaktioner jag sett på den, kopplat till allt annat jag läser och hör av skoldebatten – och för den delen stora delar av samhällsdebatten – gör att jag börjar surna till ordentligt. Förstår jag det rätt så pekas den (tydligen vedervärdigt dåliga) lärarutbildningen ut som syndabock för att vi fortsätter att rasa i PISA-undersökningarna?!

Se där.

Så kanske det är. Men inte enkom. Du får mig aldrig att tro att vi kan hitta en (1) anledning till varför det ser ut som det gör i svenska skolsystemet. Det finns inte en chans. En ordentlig rotorsaksanalys kommer garanterat ge vid hand att det finns ett flertal anledningar. Och därmed finns det inte en syndabock. Och för den delen, hur intressant är det egentligen att jaga syndabockar? Vad ger det oss? Hur kommer vi framåt? Och det här med att skylla på nån annan. Ä det fler än jag som associerar till sandlådebråk om vem som kastade sand på vem? Jag har svårt att se att nånannanismen gagnar en endaste kotte.

Därför drömmer jag om en tid då vi
1) slutar jaga syndabockar!
2) slutar skylla på nånannan!

För tro’t eller ej, alla har vi del i att skapa det skolsystem vi lever med idag, oavsett om vi är lärare, rektorer, huvudmän, politiker, journalister, företagare, föräldrar, väljare osv. Vi har alla del i samhällsutvecklingen och skolan är ett av de främsta verktygen för att bygga samhället. Skolan är inte fristående samhället i övrigt, utan är en integrerad del (även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller samverkan mellan olika parter!), och kanske dessutom i stor del ett symtom på det samhälle vi lever i.

Det betyder att jag som förälder inte kan säga ”Allt är skolans fel”. För det stämmer inte. JAG har en del av ansvaret! Inte ensamt ansvarig, men delansvarig.

20131211-100941.jpg

Någon mer som vågar erkänna sin del i ansvaret?