Anländer till Häringe Slott efter en skön tågresa med Snälltåget och efterföljande lika skön bilresa sista biten.
I goda vänners lag, förtjusande omgivning och med ett Pokémon Gym runt hörnet känner jag hur ett mentalt lugn lägger sig över mig.
Morgondagens svåraste beslut lär bli huruvida jag ska köra lite längder i havsviken eller poolen.
Ser med nyfikenhet fram emot mitt beslut – och kanske blir svaret: Varför inte testa båda?
I slutet av maj la en bekant ut en utmaning på Facebook, den så kallade #100dayburpeeschallenge. Kollade in och tänkte, som jag så ofta gör med väl avgränsade och numeriska utmaningar, att det låter kul! Så jag hoppade på.
Utmaningen handlar om att under 100 dagar göra burpees. Dag ett, en burpee. Dag två, två burpees, och så vidare tills man dag etthundra gör etthundra burpees. Totalt blir det 5050 burpees om man följer schemat.
Ett varningens ord dock: Det kan ta lite för mycket på kroppen att faktiskt utföra denna utmaning som den är tänkt att göras, minst två personer jag hört talas om har gjort illa axlarna/skuldrorna av det. Så var försiktiga och lyssna till kroppen om ni känner för att köra igång en egen #100dayburpeeschallenge.
Den osminkade verkligheten ovan är från igår då vi gick i mål, 100 dagar efter utmaningen drog igång. Jag klockade in på tre tusen burpees totalt, dvs 2050 burpees kort. Ofantligt stolt och nöjd ändå. Dels gjorde jag burpees varje dag, släppte det inte en enda dag. Vissa dagar gjorde jag bara 6-7 stycken, och som mest gjorde jag 102 burpees en dag. Så på dryga tre månader har jag alltså genomfört över tre tusen burpees, runt ett tusen varje månad.
Imorse var första dagen efter utmaningen tog slut. Så gissa vad jag gjorde imorse när det var dags för dagens sjua? 30 burpees så klart! För tro inte att jag släpper dem nu inte. Det är en väldigt allround övning som använder de flesta större muskelgrupper, och jag får dessutom upp flåset rejält. Så jag ska fortsätta. Kanske dagligen. Kanske ett månads-mål. Jag vet inte riktigt. Förslag på upplägg?
Vilar
i ovissheten.
Värmen
i varandet.
Livet.
Andas.
Och släpper taget…
Idag har varit en ljuvlig dag, vars härlighet växte fram successivt, för att jag lät det ske.
Hade en CoachWalk inbokad i morse, något som alltid ger mig en kick inför resten av dagen. Därefter väckte jag sonen, innan jag cyklade till stan för ett fika-möte om ett av projekten jag arbetar med, ett projekt som ligger mig så varmt om hjärtat. Angeläget till tusen. Känns viktigt och stort.
Mr B hade studiedag och var ledig från skolan, så igår när jag nämnde att jag hade ett möte inne i stan, kom han på att han ju kunde ta sig upp till stan och köra lite PokémonGo under tiden. Så efter mötet sammanstrålande jag och Mr B vid stadsbiblioteket, och sen var den stora Pokémon-jakten igång. Som vi gått staden runt, under ivrigt samtal, tagit Poké-stop efter Poké-stop, samlat på oss Weedles, Rattatas, Voltorbs och alla deras kompisar. Vi har kläckt ägg – jag fick en Snorlax i mitt 10k-ägg, något B blev vansinnigt avundsglad över – och levlat upp, nosat Pikachu själv i hasorna men tyvärr smet hen utan att vi fick en chans att börja kasta bollar på hen, vi har tagit över gym till höger och vänster, fajtats (jag fick min första vinst!) och revive:at våra utslagna Pokémons, samtidigt som vi käkat lunch på Slottsträdgårdens café, plurrat vid Scandiabadet i Västra Hamnen, och lyxat till det med lite glass innan vi styrde kosan åter mot Stadsbiblioteket och min cykel.
Vi har njutit av livet.
Av leken.
Av solsken och ljumma vindar, av hav och land.
Av varandras sällskap.
En alldeles, alldeles ljuvlig dag – bättre kunde den inte blivit.
Vilken ynnest, och lyx, att ha både möjlighet och förmåga att ta tillvara på stunder som dessa! Att ge mig hän, att släppa att-göra-listor och åtaganden, och bara vara.
Jag vill ge värme. Jag vill vara värme.
Med värme, kärlek, omsorg, vill jag möta mig, och världen. Den lilla, likväl som den stora.
Det är lätt att svara med kyla, när jag mötas av den. Men… om jag vill värme – då får jag ju vara det. Det valet är mitt.
Det innebär också att jag kanske ger värme, även när returen ger kyla. Så jag blir som en mänsklig värmeväxlare, som omvandlar det kalla till varmt. Skickar – medvetet, enträget, kärleksfullt – ut mer varmt i världen, i hopp att det gör det kalla något mindre kallt. Att det kan värma, något lite, där vindar viner kallt och kylan breder ut sig.
Jag vill ge värme. Jag vill vara värme.
Mitt val.
Kanske är det där ett sånt där principval. Ett val som jag gör en gång, och sen inte behöver göra, igen. För det är gjort. Jag. Väljer. Värme.
Och visst. Jag vet att det kommer stunder då jag saknar resurser att ge värme. Det är ok. Men med grunden lagd *värme* är det enklare att komma tillbaka dit, när resurserna byggs upp igen. Då slipper jag slösa energi på att fatta ett beslut i varje stund – varmt nu? eller kallt? eller? – för valet *värme* är redan fattat.
Ditt val?
… ska utnyttjas till max. Så nu bäddar make och son i trädgården till oss tre.
Får se om katten Pop håller oss sällskap!?
Läser ett citat som en vän länkar till på Facebook, och hajar till. Vill läsa mer. Klickar på länken. Väldigt lång artikel, står det, men värt besväret. Så jag sätter mig tillrätta i soffan och börjar läsa.
”…the available “data” that drives it is not, as a matter of fact, the “science of how people learn.” It is the “science of what happens to people in schools.”
This is when it occurred to me: people today do not even know what children are actually like. They only know what children are like in schools.”
Det är Carol Black som skriver. Jag läser vidare och fastnar, om och om igen, för olika stycken i texten. Till exempel detta:
”Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results. In fact, it does. While some children seem able to function in this completely artificial environment, really significant numbers of them cannot.”
Om jag finge börja om som mamma så vette hundan om jag vallat in mina barn i den förväntade fållan som heter obligatorisk skolgång. Men det finge jag inte. Så istället fascineras jag av att läsa och lära mig mer om home schooling och än mer om unschooling. Och tänker samtidigt att jag inte vill förkasta allt som skola (det där som vi alla tänker på när vi tänker skola) är heller. Grå-skala helt enkelt. Det finns garanterat guldkorn att plocka lite varstans, och för mig är en av de viktigaste insikterna att Ett Rätt Sätt helt enkelt inte finns. Det finns många sätt, och vissa är bra för somliga och mindre bra för andra, andra funkar ibland, men inte alltid, osv. Helt enkelt för att lärande inte är en rak uppåtriktad linje:
”…any Maori mother knows that children do not learn in a straight upward line but in a stair-step pattern. They leap forward, then plateau for a while, then leap forward again. Their learning is an underground river, you can’t see it, can’t even feel it at times. Then suddenly they soar. You can’t control it; you can’t take credit for it. It’s theirs. You have to be there, providing warmth and stability, providing tools and resources, answering questions, telling stories, having meaningful adult conversations and doing meaningful adult work in their presence. But when they soar, it’s on their own wings.”
WEIRD då? Jo, det står för Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic societies, något som visat sig vara det minst representativa utsnittet av mänskligheten:
“members of WEIRD societies, including young children, are among the least representative populations one could find for generalizing about humans.”
Det är en lång artikel. Det stämmer. Men verkligen värt besväret. Läs den du med. När jag läser detta så är det så mycket i mig som börjar vibrera och falla på plats, samklang ljuder och ett harmoniskt lugn faller över mig.
Tiderna förändras. Paradigmskiftet är här. Vi är mitt uppe i det. Det är läge att testa, observera, lyssna. I det finns det ett lärande att återupptäcka.
Vad hör du?
Barnvaktar ena bonusbarnbarnet över helgen, tillsammans med morfar. Himla roligt. Det är en glad liten en med stor humor. Härligt att vara i hens sällskap.
Uppvisade en stor fascination över stickningen jag hade med – fångade ena stickans ände, om och om igen. Och igen.
Och när liten somnat, ja då vankas det film. Med maken. Och stickningen, så klart. Märks det att jag blivit biten av stickning igen eller?
Häromveckan gick jag och maken på plockarpromenad på Bulltofta, med plockarkorgen på armen. Katten Pop följde med.
Efter en stund stötte vi på vår lokalkändis Lucas.
Sen började husse och matte med det trista, tyckte Pop. Han jamade beklagansvärt över att vi helt plötsligt bara stannade hela tiden.
Katten Pop tycker att matte och husse är som besatta av att ta vara på naturens guld, i detta fallet vildplommon, eller om de nu heter krikon eller mirabeller. Vildplommon är enklast att säga, för det kan folk relatera till.
Om ni ska envisas med att plocka fallfrukt (för det är i princip allt vi gör – och de är oerhört fina, det mesta av frukten som hamnat på marken) så tänker jag gå på huppegupptäcksfärd alldeles själv, sa Pop och undersökte en av övergångarna in till kohagen.
Träden är fyllda av naturens guld just nu. Se så mycket vi plockar på mindre än en halvtimme. När plockarkorgen är full styr vi kosan hemåt.
Vår promenad blev dryga tre km lång och katten Pop följde med matte och husse hela vägen. Därefter förtjänar han i sanning en ordentlig tupplur, eller hur?
HERO - the coach 