Etikettarkiv: Patrik Rowinski

#blogg100 – Frågor som får dig att tystna.

Publicerad den av
6

”Kom ihåg att frågors värde sällan ligger i de svar de leder till utan snarare i det man upptäcker medan man försöker besvara dem. Leta efter frågor som får dig att tystna och finn någon som ställer sådana frågor.”

Min favoritpodcaster Krista Tippett lyfter om och om igen fram Rainer Maria Rilke och hans ”Letters to a young poet”, där även han uppmanar till att leva frågorna, i hopp om att en dag leva in i svaren, precis som Patrik gör i Bortom tanke.

Häri bor även skillnaden mellan att reflektera och att analysera. När jag analyserar något så ställer jag frågor som jag ska besvara, där jag ofta redan vet hur jag ska få fram svaren, något som kanske kräver sin beskärda del arbete, men de finns där, och jag går på målmedveten jakt efter dem. När jag reflekterar så kastar jag ut frågan. Utan att den måste besvaras. Jag måste inte ”hitta svaret”, utan snarast så kanske – om jag har tur? – så kan ett svar, eller två, hitta mig. Två sätt att ställa och besvara frågor, som gör en oändligt stor skillnad i mig.

Leta efter frågor som får dig att tystna…
Frågorna som får mig att tystna, som får mig att släppa taget, och öppna mig, för ett svar, någon gång, någonstans, de frågorna är mycket värda. Jag älskar det! När jag tystnar, och en känsla kommer krypandes, en känsla som har sitt ursprung i något bortom tanke, outtalat, omöjligt att sätta ord på.

…finn någon som ställer sådana frågor.
Som coach upplever jag om och om igen vad som händer, när jag lyckas ställa en sådan fråga. Och kanske min förmåga att ställa den typen av frågor utvecklats än mer tack vare de utbildningar jag gått. Men det är långt ifrån enkom i ett coachande samtal som jag ser dess nytta. Jag har blivit en person som ställer denna typ av frågor, i alla möjliga och omöjliga sammanhang jag befinner mig i. Jag ställer frågorna som ingen annan ställer, kanske av rädsla? Eller av ovana? Av en tro att det inte är i deras roll att göra det? Jag vet inte. Jag ställer dem dock. Och tänker att bara det, det faktum att jag ställer dem – trots egen rädsla emellanåt, trots att det kanske inte ligger uttalat i min roll heller att göra det – kanske ger folk i min närhet en liten knuff i riktning att själva börja ställa den typen av frågor?

Så inspirerar vi varandra, när vi ser andra göra sådant som vi själva ännu inte vågat testa och prova på. Ännu en gåva att ge vår omgivning, gåvan att våga ta plats, sårbar och naken, men stor, ack så stor, som människa. När jag möter en själ som är sårbar, naken, som visar sitt stora Jag (helt annat än allas våra små ego-jag), så ges jag oändligt utrymme att själv ta plats, att själv vara sårbar, naken, att replikera från mitt stora Jag. Så gör vi varandra bra, och så gör vi världen bättre, tillsammans.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 26 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Från fakta till förslag.

Publicerad den av
2

Läser en krönika av Emmy Rasper. Starkt, öppet, sårbart blottar hon sitt inre, sina demoner, svårigheterna hon fajtas mot dagligdags. Hon frågar: Har ni andra också krig med er själva och era hjärnor?

De allra flesta har nog det. Jag vet att jag gjorde det, krigade för fullt. Men jag har slutat. Och det är nog något av det bästa jag någonsin gjort. En gåva till mig själv, som har så enorma efterverkningar, till det bättre, att det är svårt att förstå var jag vore idag om jag inte fattat det medvetna valet för ett antal år sedan. Jag gick igenom många steg på vägen till att kunna säga – och stå för – påståendet att jag slutat ta fajten på insidan. Det tog flera år, uppemot ett decennium eller kanske tom lite mer.

Tog sin början när jag blev lämnad av min make, höggravid med första barnet. Där vågade jag fråga mig om jag tyckte om den jag var. Och än viktigare, när jag svarade Nej, så slog jag inte på mig själv (inombords).

En viktig vändpunkt var besöket hos terapeuten ett antal år senare, då jag tappade hakan av att förstå att när jag tabbat mig, så behöver jag inte banka på mig själv (inombords).

Och sen kom då stunden där det vände på riktigt, för evigt. Innan dess hade jag försökt, jobbat hårt, växlat mellan att fajtas och att undvika att ta fajten, men till slut så förstod jag, till fullo, det som Patrik Rowinski beskriver så här i Bortom Tanke:

”Antingen tror vi på rösten i våra huvuden och förlorar oss i vad den säger eller så behåller vi vår mentala position som den som observerar rösten. 

När vi observerar tankar förvandlas de från fakta till förslag. 

Tankar säger allt men menar ingenting.”

Insikten, att jag i n t e måste tro på det tankarna i mitt inre säger. Att den inre diktatorn inte har mer att säga till om än någon av de andra rösterna i mitt inre. Att de alla bara är just det – en röst som ”läser upp” de tankar som kommer till mig. Eller kanske snarast det är så att den första tanken trillar in, och sen är det kattfajt bland de inre rösterna, vilken som ska få fatt i den, greppa tag, krampaktigt och vägra släppa taget. Hålla fast vid den och utvidga den, gräva ner sig i den, upprepa den, om och om igen, med större eller mindre variationer. Ihärdigt till tusen.

Har man tur, så är det inte den inre diktatorn som vinner den kampen, men för mig var det ofta (oftast) det. Den hårda rösten som fick sitt livsberättigande genom att totalt dissa mig och allt jag gjorde, oavsett om det blev – förment – lyckat eller misslyckat. Det spelade ingen roll för diktatorn, det gick att dissa oavsett resultat.

När jag förstod att jag inte behövde falla i diktatorns fälla (eller någon av de andra inre rösterna, för den delen), utan att det gick att observera den, så gick de just från att vara fakta till förslag. Och ärligt talat – varför skulle jag lyda förslag från en mer eller mindre totalt galen inre röst vars enda drivkraft verkade vara att få mig att må skit? Så jag slutade. Och vet du? Den inre diktatorn har flyttat vidare. Eller så är det bara så att jag blivit döv för hens röst, för jag hör den ärligt talat inte längre. Jag har tappat förmågan att vara så elak mot mig själv, och det må du tro har inneburit en stor förändring i hur det är att vara jag.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 21 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Att inte känna till.

Publicerad den av
Svara

Läser den nätta Bortom tanke av vännen och Supercoach Academy 2014-kollegan Patrik Rowinski, med blyertspennan i högsta hugg. Stjärnar, markerar, stryker under och gör utropstecken både här och där. Inser efter bara några sidor att här har jag en till bok till årets #blogg100-utmaning, som jag ju för första gången styrt i den mån att jag har ett tema jag följer – att reflektera lite mer på djupet kring sådant jag läser. Under många år har jag läst på det viset att jag gör noteringar, fysiska eller mentala beroende på vems bok det är, men sällan har jag kommit mig för att faktiskt ”göra något av det”. Men nu, nu gör jag just det, och jag njuter av processen, och som det känns just nu kommer jag att fortsätta blogga på detta temat även efter den etthundra dagarna är till ända. Måhända inte varje dag dock.

”För att kunna lära oss något nytt behöver vi försätta oss i attityden att inte känna till.”

Lite grann det är det som läsande ger mig – det öppnar möjligheten att vara total nybörjare, helt okunnig och ovetande, och bara läsa, ta in, upptäcka vad som slår an en sträng inom mig, och vilket som går mig förbi. Läser annorlunda numera, då jag inte längre sätter press på mig själv att jag måste läsa ut varenda bok jag börjar läsa (ja, så tvångsmässig har jag varit. Med betoning på Har!).

”I nybörjarens sinne finns många möjligheter, i expertens finns det endast få.”
– Shunryu Suzuki, Zen-mästare

Ju mer jag tror mig veta, desto mindre öppen är jag för det jag inte vet.

Fullt logiskt, eller hur? Om jag tror mig veta, är det så mycket enklare att gå in i saker sökande bekräftelse. Bekräftelse på det jag redan vet. Jag bygger på mina argument, min kunskapsbas, med mer av sånt jag redan vet.

”Bara den som provar har en chans att upptäcka vad det egentligen är som händer.” skriver Patrik. Och det där är allomgiltigt. Jag kan tro. Eller så kan jag testa. Men om jag inte provar, kanske av rädsla för att göra fel, kanske för att jag tror mig veta att jag inte kommer att klara av det, eller för att om det funkar så krävs det att jag omvärderar något grundläggande antagande jag gjort – om mig själv eller min omvärld, bådadera kan upplevas lika skrämmande, om jag tror på mina tankar.

Våga kliv in i saker, situationer, relationer med attityden att du inte redan känner till vad som komma skall, eller komma kan.

Våga säg Jag vet inte lite oftare och se vad som händer.
Kanske du lär dig något nytt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 15 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.