Kategoriarkiv: Skolutveckling

Jonglerar tankar och funderingar

Publicerad den av
Svara

Skriver en bok tillsammans med Stellan Nordahl och en drös andra inspirerande och fantastiska människor. Ett väldigt spännande samarbete, som dessutom ger mig en ny skrivupplevelse. Att skriva ett kapitel om Skola och lärande i en bok om Medvetna val är en utmaning. Det innebär lärande, utveckling, tankespjärn och mycket funderingar kring vad jag egentligen vill förmedla, hur jag ska förmedla det, och vad månde hända när vi skrivit klart?

BoldomaticPost_jonglera-med-tankar-och-fundeJust nu har vi fått lite återkoppling från redaktören och jag har just brottats klart med mitt kapitel. Försöker förtydliga den röda tråden, men tror inte jag är riktigt hemma än.

Hoppas på en vända till – eller två – med redaktören som har bra mycket mer erfarenhet än jag har i att få en text att bli tydlig, läsvärd, inspirerande men samtidigt lite utmanande. Alltför tamt vill jag inte att det ska bli, för vad är poängen med det? Inte ska jag (vi?) bara stryka medhårs inte, lite motstånd tycker jag allt att läsaren ska få uppleva. Att inte köpa allt direkt, utan snarast behöva jonglera med tankar och funderingar, innan saker faller på plats, och läsaren därmed kan fatta ett medvetet val i att antingen förkasta eller bejaka det hen möter i texten. Mmm. Det är min önskan. Så vill jag att texten ska upplevas.

Kanske för att det är så jag upplever att det är att skriva texten? Jag jonglerar många tankar och funderingar och just nu undrar jag om de text-stycken jag förkastat gör att texten tar ett kliv upp? Kill your darlings är ju ett beprövat koncept som jag använder lite för sällan, så jag testar och ser, så får redaktören återkomma med mer återkoppling. För det är lite svårt att kill your darlings, det måste jag erkänna. Å andra sidan kan jag använda de borttagna texterna i något annat sammanhang, så jag har ingen känsla av att ha skrivit förgäves. Frågan är om mitt kapitel om Skola och lärande levlade eller ej?

Ansvar

Publicerad den av
5

Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn

”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”

Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:

Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.

Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.

Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?

Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.BoldomaticPost_Ibland-later-jag-inte-andra-t

Jag faller i fällan. Igen och igen.

Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.

Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare  tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.

Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?

17/24 – A pain in the ass

Publicerad den av
1

On parents and schools.

If I as a parent have thoughts, ideas and/or concerns concerning the schools my children attend, what do I do?

I’m guessing most teachers, principals and anybody else working within the school system, laugh a bit at what Seth answered: You must understand that parental involvement is a pain in the ass.parents

So he flipped it around. Not saying parents shouldn’t be concerned, shouldn’t contribute with thoughts and ideas. No. Not at all.

Instead – asking myself the question: How am I contributing? How can I contribute?

Not to assume I know what do to, and how to do it best. But offer it up, the thoughts, ideas, good examples. Humbly. Earning my voice, by actually providing value, in one way or another. Engaging in a conversation.

Asking the teacher or principal: What can I do? What do you need? Is there any way I can contribute with this thing?

Reflection #17 of 24 from the notes I took and the experience I had at the Seth Godin Q&A-session in London, November 2015. These reflections will constitute my Advent Calendar for 2015, and will be posted daily from December 1st to the 24th.

Där och då var jag basketspelare

Publicerad den av
Svara

Lyssnade till Ben Gorhams Sommar i P1. Ett melankoliskt Sommar-program, som öppnade *ännu* en ny värld för mig. Dofter. Som passion. Tänk så många olika saker det finns som jag kan så väldigt lite, eller rent ut sagt, ingenting om!

Men när jag lyssnade så väcktes min frustration då Ben sa något i stil med ”Jag var aldrig bra i skolan, jag la min energi på basketen och såg till att bara få med mig baskunskaperna. Det andra har jag fått lära mig i efterhand, för där och då var jag basketspelare.”

Och genast började det klia på kroppen min, pga min allergi mot resursslöseri!
Tanken som dundrade genom hjärnan i mig löd:
Så j-a korkat att samhället tvingar någon till detta ”Nu ska du gå i skola och lära dig renovera om franska revolutionen för du är x år gammal.” när individen ifråga är BASKET. Just då. Just där.

NU är Ben Gorham redo för franska revolutionen. DÅ när det gällde var han på något annat. Men han var x år gammal och då SKA man vara på franska revolutionen. Eller, skit i om du ÄR där, du SKA befinna dig där oavsett, så att du OM du ÄR där tom kan ha riktigt goda chanser att lära dig allt om just franska revolutionen. Och det är ju suveränt. Men om du inte är där, så ska du åtminstone inte vara där du ÄR (dvs basket) för det funkar ju inte, utan det är var vi bestämt att du ska vara som gäller…

standardÄsch, det där blev nog lite svamligt. Men upprörd över det enorma resursslöseriet blev jag. Är jag. Fortfarande.

Varför möter vi inte människor där de är? Och varför ska man (läs: alla) lära sig vissa saker för att man är x år?

Podcast 37/52 – mindblowing podcast on intelligence

Publicerad den av
Svara

Oh. Perhaps you are getting fed up with the podcast tips I’m providing every Sunday. It’s almost solely Good Life Project or On Being that I’ve featured lately. But heck, those two shows are simply so good. Honestly, if you have yet to actually click on one of the links I’m inserting into these podcast tip blog posts, you really should give it a go.

And, yeah, of course, you’ve probably guessed by now that I’m gonna write about one of these shows today as well. And you’re right. I will. You see, I’ve been listening over and over to an extremely fascinating conversation between Krista Tippett and educator Mike Rose on the intelligence present in all kinds of work.

Mindblowing. Mike describes the intelligence of a waitress, and made me realize what a fenomenal memory many waitresses have. The intelligence of a plumber, who perhaps works in limited surroundings, making it impossible to actually see with his or her eyes what the issue is, but through the help of probing fingers and an ability to paint an internal picture, can solve it. There’s beauty and, indeed, intelligence in all the millions of different work activities that goes on, through out the day and night, all over the world.

MindblowingI’m even fascinated by my fascination over this! And I’ve got a treat saved up for myself as well. There’s an unedited version of their conversation that I’ve yet to listen to. Oh goodie!

Anyway, check it out, and please pay extra attention the last 10-15 minutes of the episode, as Mike and Krista then touch upon a topic very close to my heart, that of the purpose of education, of learning, of schooling. I usually twitterify the question as #WhySchool, and, guess how happy I got when I heard Mike speak about why he thinks it’s so important to be very clear about the purpose of schooling and education. Oh, and if you want to, please let me know what pops up for you as you listen to this episode. Id love to hear your thoughts on the topics raised in this show. Ok?

Podcast 34/52 – The gift of failure

Publicerad den av
1

I am very interested in school development and life long learning, with the firm belief that schools and how they are shaped actually shape the society we live in, to a large extent. Hence I was thrilled to listen to Jessica Lahey on Good Life Project, since she’s a teacher with a passion for learning.

And was I ever rewarded! Jessica and Jonathan had such an interesting conversation that when I was finished, and still had several kilometers left on the bike ride I was on, that I just pressed PLAY and started to listen one more time.

BoldomaticPost_The-gift-of-failures-an-opporJessica Lahey wrote an article in The Atlantic in January 2013 entitled Why parents need to let their children fail and since then, she’s written a book on the subject of failure as well. And she’s telling some fascinating stories in this podcast, around failure (amongst other things), and on the opportunity for growth that most (all?) failures bring with them. I especially like the way she balances her own experience both as a teacher and a parent, demonizing neither party, but totally seeing the pro’s and con’s each role can provide in the development of a child.

So, are you a parent? Listen to this episode.

Or perhaps, you are a teacher or work in schools? Listen to this episode.

Maybe you are lucky enough to be a parent yourself, or have any kind of relationship with children, such as being an aunt, uncle, grandfather, cousin, neighbor, scout leader or anything else where you come in contact with children and young adults? Listen to this episode.

There. I think I covered the lot right then and there, didn’t I? Have I convinced you yet that this is simply a no-miss-podcast that you definitely will listen to?

Academic intelligence – at the cost of what?

Publicerad den av
Svara

Every day kids go to school they become less intelligent. That’s what Eddy spends his talk on, and I’m telling you, Eddy Zhong is someone to keep an eye on. I stumbled upon his TED Talk after watching Todd Rose on The Myth of Average. And, as I’m guessing you’ll be as well, was intrigued. Watch it, and revert here afterwards, please.

As academic intelligence is pushed and encouraged within the confines of educational systems across the globe, creative intelligence is rapidly diminishing each passing year, turning creative children into teenagers unwilling to step outside the box.

Eddy leaves us with this final thought to ponder:
No one has ever changed the world by doing what the world has told them to do. 

Now. Those aren’t my words. They are the words of an 18-year old mediocre high school kid, if by mediocre we mean his academic achievements in school. Because after listening to this speech, I have to say there’s nothing mediocre about him at all. And given that he’s just finished going through school, isn’t that precisely the type of voice we should really pay close attention to? What is he really saying?

Listen closely.
What do you hear?

Design to the edges

Publicerad den av
1

Here’s Todd Rose, on The Myth of Average, from a TEDxTalk that I’m hoping you will spend 20 minutes listening to:

When we design for the average we destroy talent.

Why?

Simple. No one is average.

Average people simply don’t exist, as proven by the US Air Force many decades ago. So designing for the average means we don’t design for anyone. Even before Todd started to draw parallells into the educational system, my mind had made a frog leap there, because if ever there was a system designed for the average, it’s that one.

So what can be done to combat this talent destruction? The US Air Force decided to ban the average, and go from designing to the average, to designing for the edges instead.  When will this create the changes we desperately need within educational systems across the globe?

Podcast 27/52 – Mindset: being vs doing

Publicerad den av
Svara

The One You Feed is a favorite podcast of mine, and even though this one with Carol Dweck isn’t of the best show’s I’ve listened to from this podcast, it is interesting. And since Carol Dweck’s thoughts on fixed vs growth mindset is the talk of the town at the moment, I figured maybe someone would benefit from listening to this interview with her.

BoldomaticPost_fixed-vs-growthI like the reasoning behind fixed and growth mindset, possibly because I can recognize my own journey from (mostly) one to (mostly) the other. Luckily my direction has been from fixed to growth. For me, that is a huge part of the reason why my inner dialogue has gone from harsh to gentle, now that I think of it.

 

What fixed vs growth mindset is? Well, in short, as I understand it, fixed mindset is based on the belief that I have a specific amount of talent and intelligence, that cannot grow and evolve. This means that there’s no real point to trying harder, because I’ve got a fixed amount to work with. Hence, perhaps I’d get stuck in ”I’m no good at maths” and would fail to see that I can get better at maths if I work at it. Fixed mindset is encouraged by praising the result, like ”Oh you are such a clever girl!”, ”You got a good grade on that test!” and such. Accompanying though of fixed mindset might be ”I suck at this, so there’s no point in trying, because I will never get better.”, ”I hate drawing because it never looks like I want it to.”.

Grown mindset on the other hand says that you can get better, at anything really, as long as you put some effort into it. The focus is more on the process than the result. Regardless of my starting point, if I apply myself to it, I will get better at it. In time, I might even achieve mastery, if I put in the hours. So accompanying thoughts might be ”I have no clue how to crack this code, but if I work at it, I could probably figure it out. Let’s get started!”. Growth mindset is encouraged by putting attention to the process, like ”I can see how you’ve really put in an effort here!”, ”I see how you used all those different colors of green to draw that tree. It really bring it to life.”.

Anyway. What I find most significant in this podcast is the way Carol Dweck stresses the risk of fixed vs mind growths becoming ”a thing”, especially in school circles. This I believe is definitely a risk, and I fear that’s where it will end up in Sweden. It’s easy to fall in the trap of ”methodizing” something like this. That would be very unfortunate. Because this is not a thing you do. It’s a way you are.

Now, I say mindset something I am, rather than something I do, but of course, I will act out of my being, so it’s not as easy as saying it’s only about being and not about doing. The feedback to others that I exemplify above is a form of doing. But the risk, that Carol Dweck and I share a concern about, if you try to Do this without Living it. The risk of trying to give kids/pupils a growth mindset, while being stuck in fixed for my own development…. I mean, you can see for yourself how weird that would be, right? I guarantee that kids – if you are teaching, or parenting etc – will pick up on the mixed signals you are sending out, and they will see right through you.

So the question for me, is how do I switch my internal beliefs about myself, from fixed, to growth? How to live a life more based on a growth mindset?

 

Gräsrotsrörelse av idag

Publicerad den av
4

Jag är så stolt över #skolvåren​ som i detta nu ligger på nr 31 på http://socialmediachart.com i #Almedalen:s brus. Jag vet inte om du vet hur #skolvåren funkar, men i princip är det ett löst nätverk av människor som alla, av en eller annan anledning, brinner för skol- och därmed för samhällsutveckling, och som nånstans i grunden inser att frågan som åtminstone måste finnas med nånstans i loopen är #VarförSkola. (Skrivet på det sättet är det twitterifierat. Jag brukar utveckla det till att det handlar om att få folk i gemen att börja fundera över vilket samhälle vi vill leva i, och därmed, vilket samhälle vi tillsammans ska skapa!)

socialmediachart 29JUN2015#skolvåren har i princip inte några intäkter överhuvudtaget, utan går runt fullt ut på ideellt engagemang. Så klicka dig in på socialmediachart och kolla de 30 företag/organisationer/regioner osv som ligger på platserna 1-30 och jämför förutsättningarna. Snacka om att #skolvåren verkligen är en gräsrotsrörelse. Det är helt sanslöst vad man som gräsrotsrörelse kan åstadkomma idag, jämfört med för bara tio år sedan.

Vill passa på att puffa för de walk n talk’s som #skolvåren-gänget på plats i Almedalen ordnar, gerilla-style (eftersom Almedalsguiden inte släpper in ett evenemang som detta, då det inte ”passar kriterierna” så i år är #skolvåren än mer gräsrot än tidigare! Då gäller det synas i bruset, och därför behöver jag din hjälp – snälla sprid detta!):

Måndag 29/6 gick första walk n talk:en av stapeln, och tisdag 30/6 – torsdag 2/7 har du chansen igen! Fredagen den 3/7 håller #skolvåren en längre workshop på Fenomenalen. Besök FB-eventen för mer info:

Tisdag 30/6 16.00 – 17.30 http://korta.nu/afkAlmedalen2

Onsdagen 1/7 10.00 – 11.30 http://korta.nu/afkAlmedalen3

Torsdagen 2/7 16.00 – 17.30 http://korta.nu/afkAlmedalen4

Fredagens workshop på Fenomenalen, 9.00 – 12.00 http://korta.nu/afkAlmedalen5

Jag är inte där, fysiskt, men gissa om jag är det i ande och själ. Och vet du – pengar är inte allt. Det har denna 2,5-åriga resan visat, gång efter annan. När jag hittade socialmediachart och såg placering 31 så twittrade jag ut en rad om det. Fick ett svar som gör mig fantastiskt glad, för det visar att känslan bakom engagemanget märks. Läs själva:

 

Ta chansen du med att bidra med dina svar på årets Almedalsfråga, som lyder:
Är skolan svaret på frågan?