Etikettarkiv: Therese Linnér

Ansvar

Publicerad den av
5

Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn

”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”

Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:

Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.

Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.

Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?

Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.BoldomaticPost_Ibland-later-jag-inte-andra-t

Jag faller i fällan. Igen och igen.

Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.

Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare  tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.

Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?

Bitterljuvt att känna så fantastiska lärare

Publicerad den av
Svara

Therese Anthlin bloggade fantastiskt om vikten av mottagare bortom klassrummet, och jag erfor en viss avundsjuka å mina barns vägnar:

Therese svarade:

Och jag fortsatte med en liten utvikning:

Vet du. Jag förstår det. Vilken grej!
Och fasiken alltså @anthlin men det är bitterljuvt att lära känna fantastiska lärare som du här för jag vet inte om mina barn har sådana fantastiska lärare. Kanske. Kanske inte. Men jag har inte en susning… De arbetar inte synligt på det vis som du & många andra gör. Då famlar jag i blindo, & kanske gör antaganden som är felaktiga? 

Jag avslutade min lilla harang med följande:

Jag tycker om att leva i det okända, visserligen, men det är något annat än detta. Jag är säker att det finns lika fantastiska lärare på barnens skolor, som de jag lärt känna i det utvidgade kollegiet. Jag vet att jag kan besöka klassrummet, och det gör jag, även om det blir mer sällan än jag skulle vilja. Och tro mig, jag känner till ganska många av lärarna på skolorna, men jag skulle gärna vilja följa klassens arbete på fler sätt. Därför skulle jag gärna se en ökad transparens på mina barns skolor, och jag tror inte jag är ensam med den önskan?

Adventslyft nr 17 – Kapacitet

Publicerad den av
1

kapacitetKAPACITET. Ett ord jag levt med, tom identifierat mig med. Jag har hög kapacitet och har alltid haft det. Men detta ska inte handla om mig som tur är, utan om lärarna Therese Linnér och Fröken Ann. För där kan vi snacka kapacitet!

Jag har lärt känna båda två via #skolvåren, och säger det igen: Jag tackar gudarna för allt jag fått tack vare mitt engagemang, och dessa två är två av de absoluta juvelerna ska ni veta.

Fröken Ann har ett djup som imponerar på mig, hon förbluffar mig, vänder upp och ned på mina sanningar, argumenterar för sin sak sakligt, tydligt och passionerat. Och skickligt! Jag undrar om inte många förringar henne, inte för att jag eg vet varför de skulle göra det, men när man lär känna henne, så som jag gjort, så finns det inte på kartan att inte lyssna väldigt noga på vad hon tycker och tänker. För även om jag inte håller med om allt (bara nästan) så vet jag att jag kan lära mig nått av att lyssna till henne. Fröken Anns stringens och fingertoppskänsla, kopplad till hennes inneboende spindoctor-förmåga gör henne ovärderlig.

Och sen har vi Therese Linnér. Och då tappar jag nästan talförmågan. Jag vet inte hur jag ska förmedla det jag känner för Therese. Jag vet bara att om mina barn hade haft henne som lärare så skulle jag tackat gudarna. Hennes förståelse för och kärlek till lärande, utveckling, forskning, att vända och vrida på saker, i tur och ordning, en sak i taget…. med en slags lågmäld passion, som jag tror egentligen döljer en gigantisk vulkan med en oändlig mängd lava aka passion. Ja, mållös. Och det är ju lite snurrigt när jag ska försöka skriva något, men…. jag hoppas jag lyckas synliggöra min vördnad för henne ändå.

Kapacitet – lärarna och älskade vännerna Therese Linnér och Fröken Ann får personifiera detta begreppet för mig just nu. Tack för allt ni gör för världen!
Kapacitet – vem eller vad tänker du på?

Parkeringsplats för ord & tankar

Publicerad den av
2

Therese Linnér, god vän och en av 20140219-224630.jpgmina Back office-kollegor i #skolvåren, bloggade idag om att fånga stunden, vilket gjorde att vi började prata om bloggande i vår ständigt pågående SMS-tråd inom Back Office-gänget.

Då slog det mig. Bloggande är verkligen en parkeringsplats, där jag kan lämpa av lite av allt tankesnurr som spinner och spinner. Om jag inte hade en parkeringsplats för dem vore det ännu mer snurrigt där inne, jag lovar.

Var parkerar du dina tankar och ord?