Ensam i sällskap

Visst finns det något ordspråk eller citat som handlar om att det värsta som finns är att känna sig ensam när man är i ett sällskap?

Googlar lite. Hittar massvis med citat om ensamhet. Kanske är det detta, av Anon, som jag tänker på:

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Eller som Susanne Alfvengren har uttryckt det:

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två!

Finns tydligen många citat på samma tema, Liv Ullman lär ha sagt:

Det är bättre att vakna ensam och veta att man är ensam, än att vakna med någon och ändå vara ensam.

”Värsta som finns” kanske var en lätt överdrift för den delen, men, onekligen är det ingen skön känsla, upplever jag själv. Att vara i ett sällskap av en eller flera andra människor, men uppleva att jag är ensam. Att personen/erna inte bryr sig, inte är engagerad i mig, i vår relation, att det finns saker jag inte kan/vill/vågar dela med vederbörande. Som vore det en osynlig vall mellan oss, en mur som separerar oss. Känslan av att vara separerad, avskild, är dock en känsla, och skapar min verklighet, men är inte nödvändigtvis verkligheten.

Under SuperCoach Academy-helgen i New York pratade vi mycket om begreppen connect och disconnect, och det som gjorde stort intryck på mig där var ytterligare en liten insikt i det faktum att vårt normalläge är samhörighet, connection. Dvs, jag behöver inte egentligen sträva efter att skapa en samhörighet, för det är utgångspunkten. Den finns där. Alltid. Men frågan är om jag ser den, inser den, upplever den. Det händer ofta att jag inte gör det. Men oaktat allt det, så finns den alltså där, samhörigheten.20140513-110902.jpg

Nu när jag skriver detta, ett inlägg som liksom började nånstans, men landar nån helt annanstans än där jag avsåg att landa, inser jag hur sant just det där är. För här sitter jag och skriver om min känsla av att vara ensam, att inte känna samhörighet. Och det är en sann känsla, jag känner den, den finns. Men den bottnar sig inte i en Sanning för det. Den bottnar sig i en tanke jag har kring en viss individ eller två, och det är, precis som med alla andra tankar, en tanke. Som ger mig en känsla. Känslan ÄR.

Men behöver jag tro på den? Behöver jag agera på den? Vill jag agera som om jag vore ensam, för att jag upplever mig ensam, eller kan jag ånyo landa i min insikt i det faktum att vi hänger ihop? Allesammans. Jag är inte ensam, oaktat att jag upplever det så just nu.

20140513-110908.jpgJag är inte ensam, för jag hör ihop med dig! Och du med mig.

Och det gör att det känns lite bättre. Tanken på ensamheten fladdrar iväg och en ny tanke kan ta plats. En tanke att nu är det dags att utföra lite jobb. Men också en tanke kring vilket oerhört värde jag får ut av mitt dagliga bloggande, för det hjälper mig att sätta ord till mina tankar och känslor, och det gör det ibland, ja, ganska ofta, lättare att släppa taget om dem så nya tankar kan få ta plats.

Väckte detta några nya tankar i dig?

 

 

Om reflektion, del 1

Att reflektera.

Det är det mest värdefulla jag kan göra, att ge mig själv en stund att fundera över, och landa i, mina varför. För mig är detta inte en vana jag fick med mig under min uppväxt. Det är inte heller något jag fick lära mig i skolan. Och inte har någon chef bistått mig till insikt om värdet av reflektion.

Nä, för egen del är detta en vana som kommit till mig under de senaste åren. Successivt började jag göra olika saker som gav reflektionstid:

  • läsa böcker som gav tankespjärn
  • skriva journal
  • följa bloggar som liksom böckerna gav tankespjärn
  • twittra och facebooka utifrån ett tydligt syfte att göra ett positivt avtryck

Och så utbildade jag mig till coach. Började coacha. Blev själv coachad, och utbildade mig ännu mer. Läste ännu mer. Då tog det fart på riktigt, mitt reflekterande. Jag lärde känna mig själv mer och mer.

Nu bloggar jag dagligen, och det är i sanning ett av mina främsta reflektionsverktyg. Jag vet sällan vad jag kommer att skriva om, och under resans gång när jag skriver, så tar jag mig tid att gå på upptäcksfärd bland upplevelser, tankar och känslor.

20131107-190434.jpgHur ofta tar du dig tiden till reflektion?

Tända inspirationen

Som fortsättning på min dialog med Linus Jonkman landade vi här:

Linus: Det är en skön känsla när allt man hör tänder inspiration!
Just nu njuter jag av tystnaden från min fantasis tjatter.

Jag: Var sak har sin tid, ständigt tjatter ger ju vid hand att man kanske slutar reflektera över det. Perioder av tystnad behövs för att se vågrörelsen som är livet! (I sann kvantfysikalisk anda det med, energi är vågor!).

20130911-122453.jpgJu bättre jag blir på att lyssna till mig själv, desto mer utvecklas jag. Min inspiration tänds på allt mindre gnistor, för jag snappar upp mer subtila signaler.

För att de inte ska gå förlorade, så skriver jag ner tanken, gör ett röstmemo till mig själv, skapar en blogg-draft, tar ett foto, osv.

Att jag gör dessa små notiser som möjliggör för inspirationen att väckas till liv igen (då jag plockar fram notisen och kan återuppleva gnisttillfället), ger mig också ökad sinnesro. Jag oroar mig inte över att jag måste komma ihåg en viss tankegång (för ärligt, det räcker att jag vänder mig om och börjar göra det där jag stod i grepp att påbörja, för att den flyktiga tanken ska vara helt väck!). Gör jag en notis, av något slag, bums, så slappnar jag av och kan med lugn i sinnet gå vidare med mitt görande.

Vad tänder din inspiration?

Förändra världen en tanke i taget!

Ibland får jag inspiration, tankespjärn eller rena insikter av det lilla. Som denna Facebook-meddelande-dialog jag hade för ett tag sedan med Linus Jonkman (som godkänt att jag outar honom).

Linus: Jag har dåligt samvete just nu för att jag inte hinner läsa, reflektera och svara så genomtänkt på dina briljanta inlägg som de förtjänar

Jag: Oh! Kärt av dig! Men vet du – detta lilla guldkorn värmer gott, ska du veta, och det är så att saker och ting blir i den mån de blir. Att TÄNKA gott om ett inlägg ger oxå verkan! (Kvantfysik, I love!)

Linus: Ah så sant. Bara genom att observera något kan vi tydligen ändra dess egenskaper. Det där är en av de mest svindlande tankar jag hört på länge.

Jag: Mmm, det har du rätt i. Vet du – där fick jag inspiration till ännu ett inlägg – stort tack!

20130911-114933.jpgHåller med Linus – det där är verkligen en svindlande tanke. Tänk vad det öppnar för möjligheter – vi kan förändra världen, en tanke i taget! (Kvantfysik är ett namn på det fenomenet.)

Så, vad tänker du för tanke just nu?