Vi har fått tillökning. Katten Pop flyttar in, permanent. Vi har kattvaktat honom lite nu och då under ett par tre års tid och redan från första början smög han in i mitt hjärta. Skulle egentligen lämnat tillbaka honom imorgon, men av rutiga och randiga skäl så blir det inte så. Istället ska han stanna hos oss. Och det känns förunderligt bra!
Att vara kattlös passar mig dåligt. Har vuxit upp med katt och gjorde ett grovt överslag härförleden. Skulle tro att jag levt kattlös mindre än 15% av mitt liv, mestadels omställningstid då katter av en eller annan anledning försvunnit från mitt hem. Under 2015 förlorade vi båda våra katter, både Oliver och Samifix, och det blir tomt.
Mindre katthår och ingen potta att rensa, förvisso, men också väldigt väldigt tomt och trist. Ingen som möter upp i hallen när man kommer hem, ingen som hoppar upp i knät när man sitter och läser en bok, ingen som stryker sig längs benen på en när man lagar mat i köket.
Älskar sällskap i soffhörnet, när jag gräver i trädgården eller hänger tvätt. Någon som stryker längs benen, jamar lite försynt, krafsar på dörren till badrummet, draperar sig på fåtöljens stolsrygg. Någon som älskar och älskar att bli älskad.
Utan en katt i mitt hem blir det tomt. Trist. Något saknas.
Samtidigt har jag sällan rusat åstad och skaffat ny katt, utan snarast låtit det ske organiskt. Så ock denna gången. När familjen är redo dyker katten upp. Och nu är det läge.
*småfnittrar för mig själv*
Lite orationellt är jag extra glad åt en röd/vit-katt, eftersom de är så mycket enklare att fotografera än svarta katter, särskilt i en svart soffa!
Vackra Pop. Varmt välkommen till familjen Roth!
Samifix, our sweet little Samifix, with failing kidneys and a birth defect in his hip bone (causing his hind legs to hang on via muscles only, the sockets and thigh bones were not connected) starting to cause him trouble, so I googled and found a local veterinarian who makes house calls. I made the appointment last weekend, and today was the day.
Jag sitter ute i trädgården och njuter av sommarvärmen, med datorn framme för att skriva dagens blogginlägg. Och så fick jag helt plötsligt det delikata bryderiet att försöka placera datorn i knät, ovanpå Pop, så att jag kan skriva detta utan att skrämma iväg honom. För det vill jag verkligen inte. 
Vår egen katt Samifix är en liten ynklig rackare, som har en medfödd missbildning i höftleden, vilket, på naturens visa sätt, medfört att han är väldigt liten, knappa 2,5 kg och stor som en 7 månaders bondkattunge fast han just fyllt 7 år. Pop däremot är en rejäl röd hane, enligt ryktet med lite Norsk Skogkatt i sig, vilket möjligen märks på hans storlek och svansomfång.
HERO - the coach 