Etikettarkiv: Pelle Bengtsson

#blogg100 – Är du dig själv?

Publicerad den av
4

Det berättas om Rabbi Susha att han, när han låg på sin dödsbädd, kallade samman sina lärljungar och sa ”I den tillkommande världen kommer man inte att fråga mig ‘Varför var du inte Abraham?’ eller ‘Varför var du inte Moses?’, utan man kommer att fråga ‘Varför var du inte Susha?*”.

Pelle Bengtsson lyfter fram en berättelse från den chassidiska traditionen. Jag läser och igenkänningen slår sina starka klor i mig. Just så! Vem är jag? Jag? Hur är Jag, när jag är som allra mest mitt stora jag? Pelle följer upp med frågor som rör runt:

Är du dig själv? Eller har du blivit ett med masken du satt framför ditt verkliga ansikte? Vem är du när du slutar spela roller? När du klätt av dig egenskaperna du skyler din nakenhet med? 

Ja. Och nej.

Jag medger öppet och ärligt, att jag fortfarande ikläder mig masker, som skydd, som rustning, som ett bekvämt tillhåll, som jag kan tillskansa mig en paus bakom. Men mindre ofta. Mer sällan. Oftare träder jag fram, naken och sårbar, delar med mig av osäkerhet, rädsla, förvirring, missförstånd och längtan. Och därmed, föder jag min egen styrka. Få saker har gett mig sådan kraft, som att släppa mitt krampaktiga tag om rollen jag spelat (spelar…) och likt en bebis som just lärt sig ta sina första stapplande steg, så testar jag: bär mina ben mig fortfarande? Trots att jag kastat rustningen, som fungerat som ett exo-skelett, en krycka, vars stabilitet jag lutat mig på, till den milda grad, att muskler förtvinat, för de helt enkelt inte kommit till användning.

Kastar kryckan och stapplar fram. Steg för steg, starkare, säkrare på foten.
Snart springer jag som om jag inte gjort annat.

Det ger bränsle att kasta loss från nästa roll, och nästa, och nästa. Många är de.

Förälder. Kvinna. Sjuttiotalist. Duktig flicka. Projektledare. Egenföretagare. Valideringsingenjör. Hustru. Syster, dotter, kusin, barnbarn. Kollega. Vän. Fiende?

Enkelt hade jag kunnat addera bra många fler roller till listan.

Vad händer i mig, och i dig som möter mig, när jag inte identifierar mig med rollen jagduvi ålagt mig utan möter världen, naken?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 13 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Livet blir till först när det berättas.

Publicerad den av
2

Livet blir till först när det berättas, säger Kerstin Ekman, citerad i Mot enkelhetens punkt av Pelle Bengtsson. Hur min livsberättelse omfattar allt som är jag, allt jag upplevt, mitt ljus och mitt mörker, mina tårar och mitt skratt, alla åldrar och all strävan. I den kommer också erfarenheter av kärlek och av det som är kärlekens motsats att finnas, skriver Pelle och fortsätter; I och genom sin berättelse träder människan fram inför sig själv och inför andra.

Vikten av att befinna sig i en atmosfär där min berättelse, så som jag förstår den, ser den, upplever den, tas emot, i tillit, är A och O. Om inte så lär jag hålla tyst, eller hur? Modet som krävs för att kliva fram, låta min livsberättelse träda fram, ord efter ord, insikter och lärdomar, paradoxer och motsägelser. Var har jag det modet? Skapar jag sammanhang, där det modet inte bara efterfrågas utan också uppmuntras?

Pelle ställer en viktig fråga: Är det möjligt att ”visa upp” sig utan att bemötas med moralisering, fördömelse och förkastelse? Tittar jag på mitt eget liv, som en slags tidslinje, så är det egentligen först sista fjärdedelen av livet som jag befunnit mig till största delen, i den typen av omgivning. Befunnit mig i… och skapat. Det är ett sam-skapande som tagit plats, något som velat bli till; som, när jag tittar i backspegeln, givit mig, och de andra i dessa konstellationer, just detta. En plats, ett sammanhang, där det är möjligt att visa hela mitt jag, utan att mottas med ett dömande, utan istället i en varm och kärleksfull omfamning. Av allt jag är. Och vet du – jag har inte ett sådant sammanhang. Jag har flera. Flera! En ovärderlig skatt att värna om, utveckla, underhålla, använda mig av. Vilken ynnest, vilken rikedom!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 9 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Att erövra mitt eget språk.

Publicerad den av
2

”Det är angeläget att människan söker ett språk som blir hennes eget. Att erövra ett eget språk är att mer och mer få tillgång till sig själv.”

Ju mer jag skriver, desto mer ser jag sanningen i detta. Jag läser det jag skrivit, och kan se, att det är skrivet av mig. Där är en rytm, ett bruk av ord och mellanrum, av skiljetecken och pauser, som är Mitt.

Ju mer jag skriver, desto mer hittar jag Mig. Jag sätter fingrarna på tangentbordet… och ut kommer det. Ur mitt innersta. Ofta utan att jag har en tydlig riktning, ett mål att nå, en klar bild av vad som komma skall; längd, innehåll, avsikt. Det blir till, när finger möter tangent, bokstav efter bokstav läggs till pärlbandet av meningar, som löper över skärmen. Fyller det tomma vita pappret – om så än digitalt – med små myrspår, bokstäver som i ett kluster helt plötsligt betyder något. Till skillnad från Usdhfkjn er8ujfbnladf ksdfjhwkhrj.

Ju mer jag skriver, desto mer får jag tillgång till. Sådant jag tidigare inte skulle upptäckt, lagt märke till, uppmärksammat, belyses i starkt sken. Som en inre spotlight lyses ord, meningar, tankar, frågor, funderingar, rädslor, förhoppningar upp. Framträder klart och tydligt. Omöjliga att ignorera, att låtsas som om de inte funnes. Självmedvetenheten ökar, och med den, kommer modet att släppa fram allt jag är. Rädslan som gör att jag håller tillbaka – håller tillbaka mig – minskar, krymper, kanske helt enkelt för att det som är Jag tar större plats? Proportionerna har förändrats, där rädslan tidigare tog större del, i förhållande till ett Jag som inte gjorde det, så är måhända rädslan precis lika stor som tidigare, men Jag tar större plats. Jag finns, på ett annat sätt, än tidigare.

Ju mer jag skriver, desto mer medveten blir jag om mitt inre språk. Det jag hör inombords, den inre rösten. Eller kanske snarast, de inre rösterna. Olika ton, beroende på sinnesstämningen i stunden. Ju mer jag skriver, desto mer lika blir dessa olika röster – desto tydligare kan jag se kopplingen, igenkänningen. Jag är jag, oavsett om mitt verktyg för stunden är den inre rösten, ett publicerat blogginlägg eller min fysiska röst framför sextio personer på en utbildning. Likheten mellan dessa olika verktyg, hur rösterna blir allt mer lika oavsett var jag lyssnar, säger mig, att jag är på väg, att jag, för varje dag som går, får mer och mer tillgång till mig själv. Till allt jag är, allt jag kan vara.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 7 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Säg till om jag stör.

Publicerad den av
6

Mot enkelhetens punktTipsades av en god vän att låna Pelle Bengtssons Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten. Läser den på ett sätt som jag tidigare i livet aldrig hade tillåtit mig att läsa en bok. Inte ord för ord, mening för mening, utan mer tillåtande. Skummar med ögonen över sidorna och gör strandhugg där ögat får syn på något, som om det blänker till i en bit strandglas i strandkanten. Tänk så mycket det går att förändra i livet – mitt gamla jag lät mig inte ens sluta läsa en bok, om jag så upplevde den outsägligt trist, löjlig, ointressant. Ånä, hade jag plockat upp den och börjat läsa så skulle jag minsann läsa klart. Vilken befrielse det innebar i mitt liv den dagen jag insåg att det måste jag ju faktiskt inte alls. Att det inte är ett tecken på svag karaktär att inte läsa klart varenda bok jag satte i händerna på mig själv, utan kanske tom ett tecken på att vara smart, att hushålla med den ändliga resursen tid. Så många fantastiska böcker det finns – varför skulle jag ägna mig åt sådana som inte talar till mig?

Nåväl. Mot enkelhetens punkt talar till mig, men just nu, just här, så läser jag den skummande med strandhugg. Och ganska många sådana blir det, i ärlighetens namn! Inledningsvis dök en dikt upp, en dikt jag föll handlöst för i min ungdom, kärlekstörstande och romantisk. Eeva Kilpis Säg till om jag stör:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Tänk så annorlunda mitt liv kunde varit, om jag i ungdomen hade läst, och sett, att välkomnandet inte enkom kan bjudas till andra, utan även sträcker sig gentemot mig själv, de delar av mig jag *ännu* inte omfamnat. Å andra sidan är jag oändligt glad att jag på senare år till fullo lärt mig just det: att vara välkomnande, gentemot mig, på alla vis jag kan. Nyfiket, utforskande med glädje och lätthet. Det har rubbat hela min existens, på det mest grundläggande vis. Att välkomna sådant som rubbar ens existens kanske är något vi alla kunde behöva lite mer av?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 5 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.