Behov av förståelse

Modern dans. En konstform jag endast upplevt de senaste 10-12 åren. Första gången gick vi efter akt ett, helt enkelt för att vi uppfattade att det var vad alla gjorde, och missade akt två och tre. Där lärde vi oss något och fick ett gott minne på köpet.

De första tre-fyra föreställningarna jag såg, fastnade jag i behovet att förstå. Förstå vad rörelserna betydde, vad de ville förmedla. Fastnade i hjärnans vindlingar, i att logiskt sätta ord på vad jag såg, istället för att bara känna det jag kände.

Förstå hur en uppsättning blir till. Hur tänker koreografen? Hur förmedlar hen sitt verk? Kan man skriva modern-dans-partitur så att en föreställning kan förmedlas vidare, av andra, och bevaras för eftervärlden, likt ett musikstycke kan, med dess partitur? Finns det ett dansspråk liknande musikens språk som uttrycks i noter, tonvärde, olika klaver och försättstecken?

Förstå hur det är meningen att jag ska titta på scenen. Ska jag titta på en enskild dansare, följa hen med blicken och noga se varje rörelse, fast då missa helheten? Eller ska jag titta ett par meter bakom scenen, så att jag i lite ofokuserat läge kan ta in helheten, var och hur dansarna är och rör sig i förhållande till varandra, och då missa detaljerna?

Nu, i den senaste dansförestållningen jag såg, To see the world while the light lasts, så har jag, fullt ut, släppt taget om minsta behov att förstå. Bara tar in. Känner. Ser. Hör. Ryser och berörs. Temat var givet, Förgänglighet, och jag hade läst en recention eller två. Men jag bara följde med utan att försöka förstå. Hjärnans grepp om mig har definitivt minskat, och hjärtat får lov att leda vägen istället. Åtminstone ibland.to see the world while the light lasts

Att då häftigt dra efter andan när det helt plötsligt står en naken kvinna mitt bland dansarna. Var kom hon ifrån? Behöver inte veta. Bara tittar, förundras, människokroppens mod och skönhet och styrka, och samtidigt dess skörhet, som kontrasteras av skelettet som en stund senare dyker upp på scen, lika plötsligt framför mina ögon.

Att se hur dansarna ömsint leder den döda över scenen, att bevittna farvälen, den sista kärleksgåvan som var och en får av henne, Döden. Påminnelsen om livets förgänglighet, att en dag ska vi dö, men givet att det inte ska ske idag så har vi en annan uppgift, att leva och se världen medan vi kan. Idag. Lev. Livet är skapt för att levas. Fullt ut. Känn det du känner, var inte rädd för känslorna, de är bara där som vägledare, för att ge dig vägledning, vart hän du ska rikta näsan, i vilken riktning nästa steg ska sättas ned.

Behovet av förståelse, bleknar sakteliga bort, i takt med att hjärtat tar allt större plats i mina val. Löses upp när hjärnan inte längre per automatik och hävd har tolkningsföreträde i hur jag möter världen, hur jag tar in den, hur jag rör mig i den. När hjärtat och hjärnan istället samarbetar och samverkar, som likar. När jag inte behöver förstå, för att tycka om, för att relatera till, för att ta in. När jag, allt oftare, bara kan vara i det som är, och låta det vara nog.

Behovet av förståelse – vad är din relation till det?

Förgängligheten

Dagen till ära denna allhelgona, gick jag med svärmor och svägerska på Skånes Dansteaters dansföreställning To see the world while the light lastsMalmö Opera.

Akt ett – koreografi av Ben Wright till Shaker Loops av John Adams. 
Vacker närmast amishliknande sparsmakad dekor, lugna färger. Scenen intas successivt av musiker och dansare och sen drar det igång. Det böljar av kroppar som sveper fram och tillbaka över scenen. Sitter där och fascineras, förundras, förskräcks emellanåt till och med. Kroppskontrollen överväldigar mig, de gör saker med sina kroppar som jag överhuvudtaget aldrig ens tänkt kan göras med en kropp.akt ett

Och så kommer slutet. Jag hajar till. Tårar ansamlas i ögonvrån och jag drar djupa andetag. Påminns om att något nu håller på att dö, förgängligheten har kommit ikapp det, det är dags för något annat att komma i dess ställe. Oerhört starkt, vackert, sorgligt och varmt.

Paus.

Akt två – koreografi av Ben Wright till Missa Solis: Requiem for Eli av Nigel Westlake. 
Helt annat. Men den vackra, och här skiftande och färgrika dekoren, som med multimediainslag växlar från stycke till stycke, imponerar än en gång. Nu sitter Malmö Operas orkester i orkesterdiket medan operakören står på balkongen över mitt huvud.
Helt annat. Och det som sätter sig är växelverkan, samspelet mellan solstrålar och skuggstrålar. Genom mässans olika delar är det omväxlande solen respektive skuggan som tar mest plats, men hela tiden flödar energin fram och tillbaka mellan de två. Ljuset och mörkret. Och solisten, den 14-åriga Stina Klintman, sjunger rent och klart, höga toner som likt fåglar flyger högt upp till taktiljorna på stora scenen.akt två

Finns mycket mer att säga om To see the world while the light lasts, men där sätter jag punkt. Uppmanar dig, som bor i Malmö och har kvällen den 6 november obokad, att gå och se den sista föreställningen. I övrigt låter jag det insikten om förgängliga i och med livet bli mitt bestående minne av kvällen. Insikten att livet levs, en dag i sänder, ett ögonblick åt gången. Jag väljer vad jag fyller mina dagar med, och tar med mig att ljus och skugga samverkar för att ge livet fler dimensioner.

 

#vistårinteut – men vi slutar aldrig kämpa!

Idag har vi sett landsomfattande demonstrationer i Sverige, i syfte att skapa opinion och påverka rådande migrationspolitiska strategi, som gör gällande att Sverige avser skicka tillbaka ensamkommande afghanska ungdomar, som får avslag på sina asylansökningar (hur många fler ”vag berättelse med en osammanhängande och oklar hotbild” orkar vi höra om?), till Afghanistan i så stor omfattning som möjligt.

Åkte till Möllevångstorget, som var startpunkt för Malmö-demontrationen, för att visa mitt stöd. För faktum kvarstår, det är inte säkert i Afghanistan, hur många biståndsmiljoner eller miljarder vi än skickar till landet. En majoritet av de afghanska ensamkommande (oftast av folkgruppen hazara) som kommit hit, har dessutom växt upp som papperslösa i Iran, och har aldrig satt sin fot i Afghanistan, eller var riktigt små barn när de lämnade landet tillsammans med sina flyende föräldrar.
#utvisainteminaelever

Stötte på dessa två kvinnor, när demonstrationståget landat på Gustav Adolfs Torg. Frågade Oh, får jag föreviga er? och möttes av ett Ja, sprid det!, så jag tog fotot som jag sedan slungade ut i sociala media.

När demonstrationen började rundas av så gick jag hemåt, i intensivt och djupt samtal med mitt ena Gode Barn, som har turen att ha fått permanent uppehållstillstånd. Vi samtalade om Afghanistan, om talibaner, om hazara, pashtuner och tadzjiker, om Gandhi och non-violence-rörelsen, om hur det är att vara arton år och ha upplevt saker som ingen människa borde genomlevt, än mindre en tonåring, om att fastna i hat, eller vända det till något konstruktivt, och om det finns hopp om Afghanistan inom ramen för mitt Gode Barns livstid.

Hopp finns alltid landade vi i, och väljer båda, på egna grunder och verkligen totalt skilda livsberättelser, att tro på det goda i människan. Kanske är det därför vi klaffar så bra som God Man – Gott Barn?!

Det goda i människan – det ger mig en bra känsla när jag sitter här och sammanfattar denna dag som gått under parollen #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa. Låt oss skapa gott och välja livet, kärleken och hoppet!

#SkaneGlobal

Kastas mellan glädje till förtvivlan och tillbaka igen. Morgonen började med att vi sjöng för familjens nyblivna sjuttonåring. Därefter besök på Migrationsverket tillsammans med ena Gode Barnet, som fick sitt beslut på asylansökan. Avslag. Det känns så tungt, och fullkomligt absurt, att jag inte har ord att beskriva det mer. Än. Det kommer nog.#SkaneGlobalDärefter ägnade jag eftermiddagen åt SkåneGlobal – för ett hållbart näringsliv i södra Sverige – innan jag och minstingen körde en timmes PokémonGo-jakt i stan innan det var dags för födelsedagsmiddag på La Roche.

Dagens breakout-session på konferensen, kring frågan ”Hur tar vi tillvara den kompetens som finns i Sverige genom nyanlända?” var främsta behållningen från #SkaneGlobal, för alla kan verkligen göra nått!

Under den modererade delen av eftermiddagen som föregick breakout-sessionen så saknade jag helhetsbilden dock. Givet befintligt paradigm, så var det nog rimliga exempel och företag som lyftes fram, men är det paradigmet hållbart i sig? Jag tvivlar (eller vet nog…), och tror att vi måste börja ifrågasätta själva grunderna som så mycket av vårt samhälleliga och ekonomiska samspel står på, för att verkligen kunna nå något som rimligtvis kan stå sig som Hållbart, på riktigt. Hur tänker du?

Sjua i indisk nattsärka

NattsärkesjuaIförd indisk nattsärka aka power nightie körde jag dagens sjua vari jag inkluderade 14 burpees, i kvinnornas omklädningsrum på Lisebergsbyns camping, inför en kvinna som fönade håret. När hon gick sa hon: ‘Vilken energi! Vilken inspirerande kvinna du är! Önskar dig en fantastisk dag!’

Jag önskade henne detsamma och fortsatte köra, efter att halvt på skämt och halvt på allvar ha bestämt med henne att vi ses imorgonbitti för att köra en sjua ihop.

Det var min sjuhundrasextioåttonde sjua på raken. 768 dagar i rad.

Och kanhända var det så enkelt att den där sjuan gav mig precis tillräckligt med energi för att mäkta med dagen idag. Har fått fantastiska kramar idag också, av fina själar, både innanför och utanför Bokmässans grindar. Kramar på BokmässanSamtidigt så kostar det på att stå på Bokmässan i dagarna två. Imorgon åker jag hem vid lunchtid, så det ska nog gå vägen. Men självfallet ska jag göra en sjua imorgonbitti också för att säkra ett energitillskott. Får se om jag får sällskap i omklädningsrummet?

Dags för möten!

Imorse packade jag samman det sista och knatade iväg till bussen för att sammanstråla med Stellan för vidare färd till Göteborg.

Precis innan jag lämnade tog jag en liten titt i Picknick – utflykter & inflykter, den vackra boken som Pia och Dennis Kammeborn gav ut tidigare i år. Jag hoppas få träffa dem i 3D för första gången under bokmässan!Vi har fått stiftelsen loveisabibliotekets monter på plats, och börjat förbereda oss för dagarna i Göteborg. Har också varit och hälsat på i Hoi förlags monter, där merparten av medförfattarna till Medvetna Val kommer hålla en inspirationsshow på fredag – kom gärna dit!

Dessutom kommer vi ha små korta pass i montern (D02:38) enligt följande schema:

Och. Icke att förglömma. Idag har jag (och Stellan så klart) träffat Klas Parknäs för första gången. Jag fann Klas kort efter #skolvåren:s första afk i juni 2013, och har med stor glädje läst och tittat på all hans skapelser sedan dess. Och idag träffades vi. Äntligen! Vi sågs i hans vackra Ateljé Stillagatan. Och mer blir det, eftersom Klas under bokmässan ska måla den tredje Gåvan som stiftelsen loveisabiblioteket kommer sätta ut på ett barnsjukhus i Sverige.Nu säger jag god natt – imorgon hoppas jag blir en dag fylld med möten. Har redan idag kramat på både Marita och Pernilla och innan jag lämnar tänker jag minst krama på både Beppe och Pernilla

Ser fram emot alla möten – och den nya upplevelsen som Bokmässan är för mig!

Afterglow efter mitt livs första releasefest!

Medvetna valMedvetna val – från offerkofta till möjlighetsmantel

Så heter den, boken jag är medförfattare till, som släpps i handeln på onsdag den 21e september. Ikväll hade vi ett hejdundrandes releaseparty i Malmö, och det var verkligen en positiv upplevelse. Massvis med folk, både för mig okända och kända. Ett myller och ett gemyt, som definitivt ger mersmak!Bäst för världen!

Nu sitter jag i soffan och försöker summera upplevelsen, och känner hur orden fallerar mig. Så jag njuter av känslan, den härliga eftervärme jag besitter, efter en kväll fylld av kramar och skratt, peppande ord och bokförsäljning.Afterglow

Nu laddar vi om ett par dagar innan vi ska se till att sätta samma goa känsla i kroppen under Bokmässan i Göteborg, då vi finns på plats både i Hoi Förlags monter B07:60 och i Stiftelsen loveisabiblioteket D02:38. Ses där va?

 

 

Lång dag lider mot sitt slut

I morse gick jag upp lite efter fyra, för att åka hemifrån en timme senare, sammanstråla med Stellan Nordahl i Lund, och fara vidare mot Jönköping och R-dagen. R-företagen har en vision och grundtanke som jag stöttar till etthundra procent. Detta var tredje gången R-företagen anordnar R-dagen, och dagens tema var Medvetna val. Har varit en fantastiskt fin dag, på många sätt. Stellan höll huvudföreläsningen, följd av ytterligare två kortare och mycket tankeväckande pass, innan han deltog i en paneldebatt. Sedan var han tvungen att bege sig söderut igen för kvällens uppdrag. Därav att jag var med, för att rodda ett Open Space under eftermiddagen. Tog sedan tåget till Skåneland igen (som tur är fick jag sålt alla medhavda exemplar av Medvetna val – från offerkofta till möjlighetsmantel, vilket gjorde packningen något lättare!) och nu sitter jag här i soffan, helt slut i rutan, men ändå med en önskan att förmedla min känsla (hoppfylld!) efter dagen.
R-dagen

Kanske gör jag det enklast genom att dela min doodle från idag?

Den högljudda tystnaden

TEDxAlmedalen. Andra gången, för min del. Första gången jag fick plats var 2013, andra gången 2016. Gripande. Lärorikt. Inspirerande och tankeväckande. Sista talaren för året går på. Och sen… den högljudda tystnaden la sig som en tung tjock matta över trädgården där TEDxAlmedalen utspelar sig.

Knäpptyst. Så tyst att det blir påtagligt. Så tyst att tystnaden blir till, tar form, blir ett ting, något man kan ta på. Daniel Boyacioglu

Allt om eld.
Daniel Boyacioglu.
Poet. Brandman.

Ska handla bok.
Allt om eld – den ska bli min.
Din?