En lärares vardag?

Jag har många vänner som arbetar som lärare.

Just nu hör, ser och läser jag om enorma mängder prov – nationella eller ‘vanliga’ – som ska rättas, utvecklingssamtal som ska hållas, datorsystem som ska uppdateras med alla dessa resultat, samtidigt som den ordinarie verksamheten självfallet ska fortgå som vanligt.

Inom ramen för det där ordinära ligger sånt som att planera och hålla lektioner, skriva veckobrev till föräldrar, gå på arbetslagsmöten och rastvakta på tio-rasten, skriva incidentrapporter och trösta Jonatan som slog hål på byxa och knä under lunchen, svara på mail och telefonsamtal från oroliga eller upprörda föräldrar, samplantera temat som arbetslaget ska köra efter påsklovet, återkoppla på läxor och försöka stävja det begynnande mobbingtendenserna i tjejgänget i klassen, påminna Iman att ta sin medicin, för att bara ta en bråkdel av allt (som jag uppfattat) som ingår i en lärares vardag…

Jag är inte lärare, men jag blir matt bara av att se vad mina lärarvänner ska prestera inom ramen för sitt uppdrag. Och glöm inte, till allt detta kommer det faktum att alla också har ett privatliv, med barn som ska till tandläkaren, bilen ska besiktigas, middag ska planeras och lagas och ätas, och dessutom ska man träna inför Vätternrundan och planera bästa väninnans möhippa, och nånstans finns en make/maka/sambo/partner/pojk-eller flickvän vars kärlek inte kan tas för given…

Äsch då, det är bara nu det är lite tjockt med nationella prov och utvecklingssamtal, inbillar jag mig att någon som läser detta tänker nu. Och alltså…. jo, visst, men ärligt talat, det verkar vara ganska jämna plågor med mindre variationer. I början av höstterminen ska klasserna svetsas samman, nya elever och kollegor komma in i gruppen, sen är det utvecklingssamtal för hösten, innan decemberstressen trillar över skolsverige med allt som ”ska bara”-hinnas med innan alla får en chans att pusta ut… Bara för att allt sen rivstartar igen i januari, med elever vars föräldrar ligger i skilsmässa och har bråkat hela jullovet, vars älskade morfar ligger döende på sjukhus, elevvårdsteamet som vill ha dina tankar i skriftlig form om eleven som är i behov av en extra resurs i klassrummet för att kunna ha en chans att nå sina mål, sen kommer nationella prov och… ja, så är vi ju där vi började. Och hur det ser ut efter påsklovet med prov i alla ämnen, sista chansen för alla elever att höja slutbetygen inför avslutningen i nian, brännbollskvällar med elever och föräldrar och allt som ska hinnas med trots alla lovdagar som bryter upp nästan varenda vecka under vårens övergång till sommar, tror jag inte jag behöver belysa i detalj, då jag är säker på att många med mig (alltså, även utanför skolans värld) själv med fasa ser fram emot de där extremt hektiska vårmånaderna.

Gisses.
En lärares vardag, så som jag som utomstående uppfattar det. Stämmer det? Kanske du som lärare (rektor, fritidspedagog, skolkurator och förskollärare, specialpedagog och elevassistent) känner igen dig? Jag hoppas ärligt talat att ingen lärare känner sig träffad av detta! Befarar att så inte är fallet.

I allt detta befinner sig dessutom än fler elever, barn och ungdomar, som har dessa lärare som förebilder. Jag är garanterat inte ensam om att kunna namnge minst en lärare som spelade lite extra stor roll för mig under min uppväxt, en vuxen utanför familj och vänkrets, som såg mig och de behov jag hade, utmaningarna jag ställdes inför, och som fanns där för mig. Och så är det självfallet även idag. Så utöver allt jag rabblat upp ovanstående, finns den aspekten också. Att se varje barn, varje dag.

Snacka om att många av dagens lärare verkligen kan trolla med knäna. Men – är det verkligen rimligt? Känslan att vara överväldigad är just en känsla, som kan uppstå oavsett hur själva arbetsbelastningen är, men de facto uppfattar jag att många lärare verkligen har en orimlig arbetsbörda, en arbetsbelastning som inte är rimlig eller möjlig att klara av.

Så hur tänker vi egentligen att detta ska fungera? Eller är jag ensam om att tycka detta är helt uppåtväggarna vansinnigt? Sönderstressade lärare med orimliga arbetsbördor är inte en förebild jag önskar för mina barn. (Visst, detta gäller rektorer också. Och fritidspedagoger, förskolelärare och skolkuratorn med, osv.) Och det är inte lärarna jag pekar finger på nu, det hoppas jag verkligen att du ser! Jag ser ett systemfel, och systemet skapas och omskapas av oss alla, dagligdags.

Men allvarligt talat, vi kan inte fortsätta så här, det funkar inte. Vi skapar ett samhälle av människor som glömt bort hur det är att andas, att reflektera, att leva och lära… lärare som kämpar som djur för att hinna med, för att se varenda liten Elna, Ibrahim och Josef som korsar deras väg, som rannsakar sig själv varje gång en elev faller igenom systemet med en uppgivenhet och förtvivlan om de verkligen gjort allt de kunde… Där prestationen blir måttstocken och varandet i sig blir något att eventuellt, möjligen, kanske, med lite tur hinna med på semesterresan till Rhodos i juli.

Sådan lärare, sådan elev? Mmm. Sådan förälder, sådant barn? Mmm på den med.

Om det ligger något i det där, med att barn gör som vi gör och inte som vi säger (och det tror jag det gör), är det då inte dags att göra något åt detta? Att ta ett rejält grepp om skolsystemet?

(Varför säger jag skolsystemet och inte samhället i stort, familjeliv, föräldraskap och arbetsliv i övrigt? Jo, min tanke är att skolan är det främsta samhällsskapande system vi har, det som alla går igenom, och det är där vi verkligen har möjlighet att påverka samhället vi skapar. Och nej, jag tror inte familjen är oviktig. Tvärt om! Men jag vet inte hur vi ska kunna komma åt alla familjer i Sverige, eller varenda arbetsplats. Jag ser inte hur det låter sig göras. Men samtliga Sveriges skolelever befinner sig fem dagar i veckan, fyrtio veckor om året, i skolan, och där kan vi göra en insats. Dessa individer kommer vi åt, och kan ge dem både en upplevelse och förebilder för hur ett gott liv med lärande och omsorg kan levas. Och vet du – därmed kanske vi kommer åt familjerna (och arbetsplatserna!)med, både elevernas familjer idag, men också, på längre sikt, de familjekonstellationer de själva kommer att skapa.)BoldomaticPost_Att-forbereda-barn-och-ungdom

Är det nu det är dags att på riktigt förbereda barn och ungdomar för livet, det liv som är värt att leva, (det liv små barn av sin natur redan lever), snarare än att visa dem att vuxenlivet (handen på hjärtat, det gäller nog inte bara vuxna utan även barn och ungdomar!) består av ett ekorrhjul med få tillfällen till andhämtning, där folk trillar av pinn, går in i väggen och knaprar antidepressiva och/eller sömntabletter bara för att överleva vardagen?

Hammurabi och tankevurporna

Morgontwittrade mig in i en dialog som föranledde en hjärnspinn:

Codex Hammurabi

De senaste tre åren har jag hållit en två-dagars kurs i Kvalitets- & miljösystem på en Yrkeshögskola, och jag börjar berättelsen med en historisk vandring, med startpunkt just hos kung Hammurabi. I Codex Hammurabi finner vi nämligen de första skriftliga bevisen på krav om kvalitetssäkring. en av lagparagraferna beskriver konsekvenser av byggfusk. Om ett hus rasade och skadade/dödade människor, och det kunde kopplas till en fuskande byggherre, så skulle byggherren böta med sitt eget liv. Ganska tufft, och jag är glad att vi (de flesta länder åtminstone) gått från öga för ett öga-tänket.

Att jag kopplade till Hammurai gjorde dock att jag började fundera över den utveckling som skett inom kvalitetssäkring. Under årtusendena har olika saker legat i fokus, och det har gått från att vara just en kvalitetskontroll som utförs i efterhand, där man kontrollerat om saker håller måttet, till att bli mer och mer av en kvalitetssäkring under processens gång. Ju tidigare du upptäcker ett fel, eller möjligt fel, desto mer kostnadseffektivt är det.

En av tankevurporna jag gjorde, ligger i kopplingen mellan kontroll och betyg.

Mycket av kvalitetssäkringsprocesserna inom industri och näringsliv har nått så pass långt att det nu finns momentan återkoppling på det som produceras. I samma stund som en temperatur eller ett varvtal är fel, korrigeras detta, eller så stängs processen ned, tills rätt betingelser är återställda. På detta vis minimeras kassation t ex.

Jag har inte riktigt tänkt klart här, men nog är mycket av betyg, och kanske även individuella utvecklingsplaner och utvecklingssamtal, att likna vid kvalitetskontroll?

De sistnämnda borde vara mer den där realtidsåterkopplingen som sensorer slår vakt om i processindustri, men jag har inte själv upplevt att det verkligen är så. Det jag personligen sett av IUP:er och utvecklingssamtal känns fortfarande ganska reaktivt på något vis.

Jag vet att det finns lärare runt om i landet som med modern teknologi lyckas göra feedback och feedforward mer som realtidsåterkoppling! Elias Giertz skriver faktiskt om det just idag, efter att han lyssnat till Katarina Lycken#SETT2013. Jag hoppas detta väcker nyfikenhet så att fler lärare vågar testa ett mer direkt återkopplande, som det Katarina berättar om.

En annan tankevurpa jag gjorde är varför vi har sådant stort behov av kontroll? Var kommer det från? Är det så att vi har en grundläggande misstro till saker och ting? Är det medfött? Var det en överlevnadsfråga? Eller är den misstron ett skapat mönster, som vi likväl skulle kunna göra om till något annat? Gagnar det samhället fortfarande eller återskapar vi det generation efter generation av gammal hävd? Jag ska fundera över fler frågor att ställa mig själv kring denna andra tankevurpa.

Ja, som ni märker, här finns mer att upptäcka för mig. Så snälla, ge mig lite tankespjärn i frågan så att mina tankar kan mogna! Vilka frågor väcks i dig när du läser detta?