Den gyllene regeln. Förekommer i de flesta (alla?) religioner i en eller annan form. I bibeln uttrycks den så här: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Det är nånting i den som skavt för min del, främst för att jag läst in en betydelse av att jag då ska behandla folk som jag vill bli behandlad, snarare än som de vill bli behandlade. Som om det funnes någon slags universell one-size-fits-all som dessutom är baserad på mina mått.

Men när jag läste ett par rader ur Agneta Sjödins bok En av de tolv så kände jag hur poletten trillade ned. Agneta skriver: [Jesus] sa åt oss att aldrig göra åtskillnad på folk, utan möta varje människa med ett kärleksfullt och ödmjukt sinne. Vi skulle alltid hjälpa våra bröder och systrar i nöd. ‘Vad du ger är vad du får. Ge och få tillbaka tusenfalt.’ Det lärde Jesus oss.

Poletten som trillade handlar om undertexten, det vill säga de tankar jag tänker i varje möte. Om jag tänker fy bubblan, vilken rälig, elak och ogin typ så landar nog inte mötet så särdeles väl. Tänker jag istället oh, vilken underbart, härlig och fantastisk människa är det bra mycket större chans att mötet landar särdeles väl!

Och det är så klart vad gyllene regeln handlar om. Om undertexten. Jag vill verkligen bli bemött med en god undertext, och därför ska också jag möta alla med en god undertext och ett kärleksfullt och ödmjukt sinne. På detta vis får var och en precis vad hen behöver, för ett kärleksfullt och ödmjukt sinne uppfattar de individuella nyanserna!