Kategoriarkiv: 2017 #Blogg100

#blogg100 – Att erövra mitt eget språk.

Publicerad den av
2

”Det är angeläget att människan söker ett språk som blir hennes eget. Att erövra ett eget språk är att mer och mer få tillgång till sig själv.”

Ju mer jag skriver, desto mer ser jag sanningen i detta. Jag läser det jag skrivit, och kan se, att det är skrivet av mig. Där är en rytm, ett bruk av ord och mellanrum, av skiljetecken och pauser, som är Mitt.

Ju mer jag skriver, desto mer hittar jag Mig. Jag sätter fingrarna på tangentbordet… och ut kommer det. Ur mitt innersta. Ofta utan att jag har en tydlig riktning, ett mål att nå, en klar bild av vad som komma skall; längd, innehåll, avsikt. Det blir till, när finger möter tangent, bokstav efter bokstav läggs till pärlbandet av meningar, som löper över skärmen. Fyller det tomma vita pappret – om så än digitalt – med små myrspår, bokstäver som i ett kluster helt plötsligt betyder något. Till skillnad från Usdhfkjn er8ujfbnladf ksdfjhwkhrj.

Ju mer jag skriver, desto mer får jag tillgång till. Sådant jag tidigare inte skulle upptäckt, lagt märke till, uppmärksammat, belyses i starkt sken. Som en inre spotlight lyses ord, meningar, tankar, frågor, funderingar, rädslor, förhoppningar upp. Framträder klart och tydligt. Omöjliga att ignorera, att låtsas som om de inte funnes. Självmedvetenheten ökar, och med den, kommer modet att släppa fram allt jag är. Rädslan som gör att jag håller tillbaka – håller tillbaka mig – minskar, krymper, kanske helt enkelt för att det som är Jag tar större plats? Proportionerna har förändrats, där rädslan tidigare tog större del, i förhållande till ett Jag som inte gjorde det, så är måhända rädslan precis lika stor som tidigare, men Jag tar större plats. Jag finns, på ett annat sätt, än tidigare.

Ju mer jag skriver, desto mer medveten blir jag om mitt inre språk. Det jag hör inombords, den inre rösten. Eller kanske snarast, de inre rösterna. Olika ton, beroende på sinnesstämningen i stunden. Ju mer jag skriver, desto mer lika blir dessa olika röster – desto tydligare kan jag se kopplingen, igenkänningen. Jag är jag, oavsett om mitt verktyg för stunden är den inre rösten, ett publicerat blogginlägg eller min fysiska röst framför sextio personer på en utbildning. Likheten mellan dessa olika verktyg, hur rösterna blir allt mer lika oavsett var jag lyssnar, säger mig, att jag är på väg, att jag, för varje dag som går, får mer och mer tillgång till mig själv. Till allt jag är, allt jag kan vara.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 7 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Säg till om jag stör.

Publicerad den av
6

Mot enkelhetens punktTipsades av en god vän att låna Pelle Bengtssons Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten. Läser den på ett sätt som jag tidigare i livet aldrig hade tillåtit mig att läsa en bok. Inte ord för ord, mening för mening, utan mer tillåtande. Skummar med ögonen över sidorna och gör strandhugg där ögat får syn på något, som om det blänker till i en bit strandglas i strandkanten. Tänk så mycket det går att förändra i livet – mitt gamla jag lät mig inte ens sluta läsa en bok, om jag så upplevde den outsägligt trist, löjlig, ointressant. Ånä, hade jag plockat upp den och börjat läsa så skulle jag minsann läsa klart. Vilken befrielse det innebar i mitt liv den dagen jag insåg att det måste jag ju faktiskt inte alls. Att det inte är ett tecken på svag karaktär att inte läsa klart varenda bok jag satte i händerna på mig själv, utan kanske tom ett tecken på att vara smart, att hushålla med den ändliga resursen tid. Så många fantastiska böcker det finns – varför skulle jag ägna mig åt sådana som inte talar till mig?

Nåväl. Mot enkelhetens punkt talar till mig, men just nu, just här, så läser jag den skummande med strandhugg. Och ganska många sådana blir det, i ärlighetens namn! Inledningsvis dök en dikt upp, en dikt jag föll handlöst för i min ungdom, kärlekstörstande och romantisk. Eeva Kilpis Säg till om jag stör:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Tänk så annorlunda mitt liv kunde varit, om jag i ungdomen hade läst, och sett, att välkomnandet inte enkom kan bjudas till andra, utan även sträcker sig gentemot mig själv, de delar av mig jag *ännu* inte omfamnat. Å andra sidan är jag oändligt glad att jag på senare år till fullo lärt mig just det: att vara välkomnande, gentemot mig, på alla vis jag kan. Nyfiket, utforskande med glädje och lätthet. Det har rubbat hela min existens, på det mest grundläggande vis. Att välkomna sådant som rubbar ens existens kanske är något vi alla kunde behöva lite mer av?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 5 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – inte ens med ögonen.

Publicerad den av
1

En kvinna i Berlin, denna bok som – bland mycket annat – öppnade mina ögon för utsattheten hos kvinnan. Och samtidigt – den enorma styrkan. Hur livsviljan är oändligt svår att släcka, hur våldtäktsskämten blir en del i överlevnadsstrategin, ett sätt att förringa det våld som kvinnorna utsattes för, gång efter gång, ung som gammal. Förödande läsning, och samtidigt, ett så viktigt budskap. Ett rop, till mig, som säger: vi kan inte fortsätta kriga. De kostar för mycket. Alltid!

Men så kommer meningen som gör att jag landar rakt ner i min egen vardag, i nuet:
”Han talade korthugget men inte ovänligt och tafsade inte på något sätt på oss, inte ens med ögonen.”

boldomaticpost_tafsade-inte-pa-nagot-satt-paInte ens med ögonen!
Inte ens med ögonen tafsade ryssen på dem, när Anonym och hennes tvättkamrat, som efter krigsslutet kommenderats att bistå vid förläggningen, stod vid karet och tvättade lass på lass av vita rockförkläden, skjortor och handdukar, åt ryssarna.

Har aldrig uttalat tanken högt på det viset, men igenkänningen är hög. Känslan när någon, med ögonen, är för närgången, klär av, tar sig friheter som inte är hens att ta. Har säkert gjort det själv, så jag ska inte kasta sten i glashus, men detta ger mig utrymme att utforska vad det är att vara människa – vad gör jag, ur egna drifter och begär, som smärtar och sårar, som tafsar otillbörligt på en annan själ? I mellanrummet mellan oss två – vad blir till där, om jag tittar, och du upplever att jag tafsar med ögonen? Vad ger vi upphov till? Hur tar jag ansvar för mig, utan att begå våld gentemot dig, i vilken form det än månde ta?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 4 av 100.
Boken ”En kvinna i Berlin” av Anonym.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Jag är själv alldeles för fylld av bilder.

Publicerad den av
6

Idag, den första mars tjugohundrasjutton, drar årets #blogg100-utmaning igång, och jag är på. Detta är mitt första inlägg, av etthundra i rad, och för första gången har jag en tydlig tanke vad jag ska skriva om, hur jag ska göra det, och varför, de kommande etthundra dagarna. Årets utmaning har ett tema, en bakomliggande önskan, bär en förhoppning om att göra skillnad:

”Vi deltagare enas i entusiasmen och engagemanget, snarare än det beräknande, dömande och cyniska. Vi tar chansen att manifestera det fria ordet genom vårt bloggande, något som länge setts som självklart, men som i år är viktigare än någonsin. Vi respekterar andras åsikter, men accepterar inte kränkningar eller hot mot någon.”

Jag kommer blogga på två ställen, men håller mig (mestadels) till ett inlägg om dagen. Svenska inlägg här, och engelska på helenaroth.com. Min avsikt är att i text djupdyka i böcker jag läser, eller läst. Böcker som väcker tankar inom mig, meningar, fraser, stycken, som rör runt i mig, lockar till djupare upptäckter, till utforskande och funderingar, och till att bara landa i, sitta, som förblindad, av det oerhört vackra, ord som emellanåt bländar i all sin skönhet och dito skörhet.

Som En kvinna i Berlin, av Anonym. En bok som gav mig en omtumlande läsupplevelse, på ett sätt som stack ut. Jag läser mycket, men detta var något alldeles extraordinärt.En kvinna i Berlin

”Stilla kväll. För första gången på flera veckor har jag slagit upp en bok, Joseph Conrads Skugglinjen. Men det är svårt att komma in i den, jag är själv alldeles för fylld av bilder.”

Där en fras ”…jag är själv alldeles för fylld av bilder” som likt ett spjut tränger rätt in i mig. Sårar inte, men fyller mig, med just bilder. Minnesbilder av den enda gången i mitt liv, då jag inte förmådde läsa, på ett helt år. En omständighet som orsakades av något oändligt mycket härligare än det krigsslut som var Anonyms anledning till ett inre fyllt av bilder. Men likväl, igenkänningen. Och det vackra i frasen, som fyller mig med värme, en värme som berör och omsluter mig.

Att vara så fylld av bilder, att inget mer förmår tränga in. Att leva ett rikt liv, att uppleva, se, uthärda. Anonym släppte också ut de inre bilderna. Hela boken bygger på hastigt nedklottrade dagboksanteckningar i stolpform, nedplitade på varhelst pappersliknande hon fick fatt i. Papperslappar, marginaler i små bokhäften, gamla kvitton. Processen – att ta in, fyllas med bilder, och därefter släppa ut, skriva ned, berätta, drömma, måla, dansa, skapa musik, gå i timmar. Olika sätt att låta bilderna bli mindre akuta inombords, låta dem få finnas, men inte vara i vägen för livet som samtidigt ska levas.

För kvinnan i Berlin handlade det som överlevnad. Efter krigsslutet, när något liknande normalt liv uppstod igen, gick hon igenom sina anteckningar och renskrev dem, utvecklade till löpande text det som endast var fragment av upplevelser och känslor. Genom hennes berättelse hjälper hon mig att leva. Fylld av bilder skriver jag. Släpper ut, en bokstav i taget, så det finns utrymme att ta in mer. En evig dans; Livet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 1 av 100.
Boken ”En kvinna i Berlin” av Anonym.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

I år lockar det…

Publicerad den av
4
blogg100_2017

Bild av Fredrik Wass: FB-gruppen #Blogg100

Fredrik Wass skrev ett inlägg i #blogg100-Facebook-gruppen att han förbereder starten av årets #blogg100, den sjätte i rad. För egen del har jag hängt med, i en eller annan form, sedan andra året #blogg100-utmaningen gick, som följer:

År 1 (2012) – visste jag inte att #blogg100 fanns. Hörde inget, såg inget.
År 2 (2013) – upptäckte jag #blogg100 precis när det drog igång och utmaningen var precis vad jag behövde för att komma igång med skrivandet på riktigt. Bloggade etthundra dagar i rad och fortsatte därefter bara.
År 3 (2014) – hakade jag på mest för skojs skull.
År 4 (2015) – samma sak där.
År 5 (2016) – valde jag att inte hoppa på #blogg100-utmaningen av två skäl. Inledningsvis för att jag ända sedan första gången jag hoppade på faktiskt lyckats bibehålla en nästintill daglig publicering, men även för att jag lanserat min engelskspråkiga blogg och hade fattat ett beslut att blogga på endera av de två varje dag och hur skulle jag då göra, anmäla båda fast inte blogga dagligen på någon av dem? Äsch, det verkade mer krångligt än nått annat. Valde istället att kommentera och peppa andra deltagare.
År 6 (2017) – det vill säga nu. Ska jag? Ska jag inte?

Magkänslan säger att jag ska. Av flera skäl. Dels så har jag faktiskt börjat glida lite på daglig publicering. Jag började nog glida redan någon gång runt halvårsskiftet förra året, tror jag. Och det har hållit i sig. Jag bloggar… och sen gör jag det inte (fast det är sällan långa gap, men ett par dagar kan det gå emellanåt). Visst, har goda skäl, åtminstone emellanåt, men samtidigt så vet jag hur väl det dagliga skrivandet gagnar mig, så det är något jag inte egentligen vill släppa taget om.

Dessutom kommer kanske årets #blogg100 att vara lite annorlunda, med ett övergripande tema som i någon form fångar vikten av det fria ordet:

”Aldrig tidigare har det känts lika viktigt att stå för det fria ordet, att manifestera kraften i den möjlighet vi har att uttrycka oss kring precis vad vi själva vill. Jag skulle därför vilja att årets Blogg100 har ett tema kopplat till de händelser vi sett i vår omvärld den senaste tiden.”

Det jag själv läser in i Fredrik Wass funderingar handlar om att inspirera fler till att bidra till att skapa det som Martin Luther King beskrev som ”a beloved community”.

”Dr. King’s Beloved Community is a global vision, in which all people can share in the wealth of the earth.”

Att inte drömma om ett mer medmänskligt och helhjärtat samhälle, nån gång i framtiden, utan att leva som om det redan vore så. Att på det viset visa på möjligheten, inspirera och peppa andra att göra detsamma. Ni vet, allt det där med ”du får mer av det du fokuserar på så var noga med vad du lägger din energi och kraft”?