#VisibleLearning

Idag har jag blivit stärkt i min identitet som förändringsagent. Har kallat mig själv det under ett års tid eller så, men insåg för ett par år sedan att det, i sanning, är den titel jag borde haft på alla anstälningar och uppdrag jag haft under min yrkesverksamma tid. Min känsla från gårdagen om  klarsynthet efter att dimman lättar stämde med andra ord!

Idag har jag, å Barnverkets vägnar, varit i Stockholm på konferens vid namn Visible Learning. John Hattie var dragplåster, men James Nottingham var minst lika inspirerande, om inte mer. Har twittrat hela dagen lång, under hashtaggen #visiblelearning, så är du nyfiken så kan du hitta en massa input från mig och andra twittrare där. (Jag twittrade mest som @Barnverket men även en smula som @HERO_Respondi – följ oss gärna!)

Har skrivit anteckningar och twittrat samtidigt, vilket är något schizofrent. Men på något underligt vis ger det mig även en möjlighet till omedelbar fördjupning, inte minst när jag får respons på mina tweets. Dagens absoluta höjdpunkt var dock när John Hattie på eftermiddagen raddade upp en massa uppmaningar, där den absolut bästa löd ”I am a change agent!”.

Oj vad det gjorde mig glad – justFörändringsagent för att jag ju ser själv att jag själv, och alla andra förändringsagenter kan göra så stor nytta, och behövs för att vända trenden av negativt rapporterande, uppgivenhet och hopplöshet som omgärdar svenska skolsystemet idag.

Vad är då en förändringsagent? Det kan t ex vara en individ som agerar katalysator för förändring. Hittade på sidan 128 i sin bok Visible Learning (finns även på svenska) skriver han följande om lärarens bidrag: ”It requires them to believe that their role is that of a change agent – that all students can learn and progress, that achievement for all is changeable and not fixed, and that demonstrating to all students that they care about their learning is both powerful and effective.” (Läs mer om Visible Learning i den här presentationen t ex.)

John Hattie uppmanar alltså alla lärare att öppet se sig som förändringsagenter!

Nu tar jag mig stärkt av dagen hemåt, och kommer oförtrutet fortsätta som förändringsagent ett bra tag till – och hoppas så att jag får sällskap av några fler! Kanske du? Skriv gärna en kommentar om du själv ser dig som förändringsagent, eller om du får några andra reflektioner på begreppet eller blogginlägget!

Positiv!

Jag har levt som två individer, kan jag nästan säga.
Före-Helena var en oerhört negativ person, som letade fel i allt och framhävde vartenda misstag… ja, kanske inte fullt ut så illa, men i stor utsträckning!
Efter-Helena har arbetat hårt och målmedvetet på att bli en positiv person, och därför blir det så härligt när jag får bevis för att det lyckats! För mig handlade resan om att gå från en jag-är-inte-ok-grundkänsla till en jag-är-ok-grundkänsla, något jag kanske berättar mer om någon annan gång.

”Är du alltid så positiv som du verkar?” frågade en kollega för ett tag sen.

Och eftersom jag med gott samvete och överensstämmande med sanningen kunde svara ”Ja, i princip är jag faktiskt det!” så slogs jag, igen, av vilken resa jag gjort. Och hur tacksam jag är för att jag gjort den, för att jag härdat ut och strävat på.

Häromdagen läste jag ett citat av Henry Ford som lyder:
Sikta högt - allt är möjligtHåller du med? På mig stämmer det till fullo, den tuffaste match jag gått i mitt liv, är också den som gett mig allra mest, vad gäller möjlighet och drivkraft till min egen personliga utveckling.

Har du något annat citat som kan passa in i sammanhanget, så dela gärna med dig!

Driven

Finns det oftast en stark och driven individ i en organisation, avdelning, grupp, förening, projektgrupp mm? Delar de starka/drivna upp världen mellan sig, tar sin plats i ett sammanhang där det saknas en tydlig ledarfigur? Blir det maktkamp om två drivna individer arbetar i samma sammanhang? Klarar de av att arbeta tillsammans? Vad händer med sammanslutningar som bara består av drivna ledare? Tar någon på sig rollen att leda gruppen, eller blir det ett vakuum? Är det därför t ex Copenhagen Summit 2009 och Rio-konferensen 2012 bara bidde en tummetott, om ens det?

Är vi så vana vid att det alltid ska vara hierarkiska organisationer så vi helt tappar förmågan att driva själva om organisationen är – åtminstone tänkt – platt? Vad händer när jag som driven individ kommer in som ny i ett sammanhang, där det finns andra som är erfarna och vana? Om dessa dessutom också är starka/drivna individer?

Visst är det förunderligt att jag, som normalt definierar mig som stark och driven, i en samling av likar agerar både osäkert och passivt. Är det för att jag känner att i förhållande till de andra har någon annan mer drivkraft än jag själv? Jag tror det är en pusselbit i alla fall.

I ett sammanhang där det saknas en tydlig ledare tar jag lätt på mig den rollen, kliver in i den enkelt och vant. Uppvisar någon/några andra ett stort driv, kan jag istället ta en mer passiv roll. Blir mer frågande och säker bekräftelse att jag är på rätt spår, vill inte fatta beslut utan att först stämma av med de gamla rävarna.

Och medan detta kanske är bra under en introduktionsfas, så kan det bli förödande om det håller i sig – för då kan den platta organisationen helt kullkastas. Från att ha varit en organisation med drivna individer som agerar utifrån eget ansvar, blir det ett intet, ett vakuum, där ingen ser sig som ledaren som ska fatta beslut och ge order, men ingen heller känner sig ha mandat att fatta egna beslut.

I värsta fall leder det till platt fall, organisationen klarar inte av att agera och blir helt handlingsförlamad.

I bästa fall tar gruppen tag i frågan, lyfter upp den på bordet, granskar, diskuterar och förhåller sig till den. Hur vill vi ha det? Vad passar oss bäst? Gruppen måste då också diskutera om vi vill behålla den platta organisationen. I sådana fall måste alla känna ansvar och både bemyndigas men också på eget bevåg kliva in i sitt eget mandat.

Kan Results-Only Work-Environment (ROWE) vara ett sätt att hantera detta för en platt organisation? Vilken cliff-hanger…