Ett par dagar har jag gått förbi församlingshemmet, vars stora gräsmatta lyst guldigt av gula och orangea löv, stora, vackra, som ligger i högar, drivor, mängder. När solen stått på har jag velat kasta mig på marken, rulla runt, djupdyka ner i lövens guldprakt.
Och så igår. Ännu en dag, med solstrålar. Ännu en dag, med denna lockande lövbädd. Ännu en dag, då jag inte vill något annat än att göra en lövängel.
Så då gör jag det!
Varför inte, liksom?
Modern dans. En konstform jag endast upplevt de senaste 10-12 åren. Första gången gick vi efter akt ett, helt enkelt för att vi uppfattade att det var vad alla gjorde, och missade akt två och tre. Där lärde vi oss något och fick ett gott minne på köpet.
De första tre-fyra föreställningarna jag såg, fastnade jag i behovet att förstå. Förstå vad rörelserna betydde, vad de ville förmedla. Fastnade i hjärnans vindlingar, i att logiskt sätta ord på vad jag såg, istället för att bara känna det jag kände.
Förstå hur en uppsättning blir till. Hur tänker koreografen? Hur förmedlar hen sitt verk? Kan man skriva modern-dans-partitur så att en föreställning kan förmedlas vidare, av andra, och bevaras för eftervärlden, likt ett musikstycke kan, med dess partitur? Finns det ett dansspråk liknande musikens språk som uttrycks i noter, tonvärde, olika klaver och försättstecken?
Förstå hur det är meningen att jag ska titta på scenen. Ska jag titta på en enskild dansare, följa hen med blicken och noga se varje rörelse, fast då missa helheten? Eller ska jag titta ett par meter bakom scenen, så att jag i lite ofokuserat läge kan ta in helheten, var och hur dansarna är och rör sig i förhållande till varandra, och då missa detaljerna?
Nu, i den senaste dansförestållningen jag såg, To see the world while the light lasts, så har jag, fullt ut, släppt taget om minsta behov att förstå. Bara tar in. Känner. Ser. Hör. Ryser och berörs. Temat var givet, Förgänglighet, och jag hade läst en recention eller två. Men jag bara följde med utan att försöka förstå. Hjärnans grepp om mig har definitivt minskat, och hjärtat får lov att leda vägen istället. Åtminstone ibland.
Att då häftigt dra efter andan när det helt plötsligt står en naken kvinna mitt bland dansarna. Var kom hon ifrån? Behöver inte veta. Bara tittar, förundras, människokroppens mod och skönhet och styrka, och samtidigt dess skörhet, som kontrasteras av skelettet som en stund senare dyker upp på scen, lika plötsligt framför mina ögon.
Att se hur dansarna ömsint leder den döda över scenen, att bevittna farvälen, den sista kärleksgåvan som var och en får av henne, Döden. Påminnelsen om livets förgänglighet, att en dag ska vi dö, men givet att det inte ska ske idag så har vi en annan uppgift, att leva och se världen medan vi kan. Idag. Lev. Livet är skapt för att levas. Fullt ut. Känn det du känner, var inte rädd för känslorna, de är bara där som vägledare, för att ge dig vägledning, vart hän du ska rikta näsan, i vilken riktning nästa steg ska sättas ned.
Behovet av förståelse, bleknar sakteliga bort, i takt med att hjärtat tar allt större plats i mina val. Löses upp när hjärnan inte längre per automatik och hävd har tolkningsföreträde i hur jag möter världen, hur jag tar in den, hur jag rör mig i den. När hjärtat och hjärnan istället samarbetar och samverkar, som likar. När jag inte behöver förstå, för att tycka om, för att relatera till, för att ta in. När jag, allt oftare, bara kan vara i det som är, och låta det vara nog.
Behovet av förståelse – vad är din relation till det?
Dagen till ära denna allhelgona, gick jag med svärmor och svägerska på Skånes Dansteaters dansföreställning To see the world while the light lasts på Malmö Opera.
Akt ett – koreografi av Ben Wright till Shaker Loops av John Adams.
Vacker närmast amishliknande sparsmakad dekor, lugna färger. Scenen intas successivt av musiker och dansare och sen drar det igång. Det böljar av kroppar som sveper fram och tillbaka över scenen. Sitter där och fascineras, förundras, förskräcks emellanåt till och med. Kroppskontrollen överväldigar mig, de gör saker med sina kroppar som jag överhuvudtaget aldrig ens tänkt kan göras med en kropp.
Och så kommer slutet. Jag hajar till. Tårar ansamlas i ögonvrån och jag drar djupa andetag. Påminns om att något nu håller på att dö, förgängligheten har kommit ikapp det, det är dags för något annat att komma i dess ställe. Oerhört starkt, vackert, sorgligt och varmt.
Paus.
Akt två – koreografi av Ben Wright till Missa Solis: Requiem for Eli av Nigel Westlake.
Helt annat. Men den vackra, och här skiftande och färgrika dekoren, som med multimediainslag växlar från stycke till stycke, imponerar än en gång. Nu sitter Malmö Operas orkester i orkesterdiket medan operakören står på balkongen över mitt huvud.
Helt annat. Och det som sätter sig är växelverkan, samspelet mellan solstrålar och skuggstrålar. Genom mässans olika delar är det omväxlande solen respektive skuggan som tar mest plats, men hela tiden flödar energin fram och tillbaka mellan de två. Ljuset och mörkret. Och solisten, den 14-åriga Stina Klintman, sjunger rent och klart, höga toner som likt fåglar flyger högt upp till taktiljorna på stora scenen.
Finns mycket mer att säga om To see the world while the light lasts, men där sätter jag punkt. Uppmanar dig, som bor i Malmö och har kvällen den 6 november obokad, att gå och se den sista föreställningen. I övrigt låter jag det insikten om förgängliga i och med livet bli mitt bestående minne av kvällen. Insikten att livet levs, en dag i sänder, ett ögonblick åt gången. Jag väljer vad jag fyller mina dagar med, och tar med mig att ljus och skugga samverkar för att ge livet fler dimensioner.
I förrgår åkte jag till Helsingborg, för att tillsammans med den helt enastående och one-of-a-kind Pernilla Tillander, samskapa ett par timmar inför ett uppdrag vi gärna vill genomföra tillsammans kommande år. För samskapa (mer), leka och skratta tillsammans framöver, det kommer vi göra, det är ett som är säkert!
Har inte känt Pernilla så länge, och samtidigt så har vi känt varandra alltid, tror jag. Besläktade, besjälade, bekanta. Så känns det. Visst är det speciellt när man stöter på sådana människor?
Morgonskrivandet. Har tappat bort det. Tycker om det. Känslan av att få ur mig… något. För jag vet sällan vad. Sätter mig bara, lägger fingrarna på tangentbordet och något dyker upp på skärmen. Ord, bildar meningar, stycken växer fram och till slut en rubrik. Och så där kan det fortsätta. Tills det tar slut. Eller tills något annan pockar på, ett åtagande, kroppens önskan efter den dagliga sjuan, eller behovet att kissa.
Men till dess. Att låta mig släppa fram de ord som bärs runt inom mig. Ibland får jag syn på dem och vill skriva bara därför. Om de dyker upp när jag inte har möjlighet att sätta mig så skriver jag ner tanken, skickar den till Evernote, att ta upp vid lämpligare och mer tillåtande tillfälle. Ibland är det som om det flödar ur mig, orden, intentionen, behovet att få ned på pränt något jag finner viktigt, vackert, förundransvärt eller bara svårbegripligt.
Jag skapar mening i och av min värld genom skrivandet. Får syn på mig. Mina tankar. Mina trossatser. De förutfattade meningarna jag har, mina förväntningar som biter mig i häcken när jag minst anar det. Förvirringen, och klarheten. Allt ryms inom mig, och allt omfattas av mitt skrivande. Hoppas jag i alla fall. Önskar att det är så. Att jag inte censurerar, utan låter orden komma som speglar var jag befinner mig, just i stunden.
Visst låter jag, ännu, vara opublicerat. För rått. För ont. För många andra inblandade. För privat. Just nu. Imorgon – vem vet?
Jag skriver det dock ändå. Skriver mig till klarhet, skriver mig till acceptans. Skriver av mig, och upplever – ofta – frid. Friden som kommer av att ha skapat synlighet för mig själv. Kanske bara ökad synlighet för hur stor min förvirring, eller förtvivlan, är. Men ändock. Ökad synlighet. Tydlighet. Klarsikt.
Och på morgonen är det som om det blir som allra mest omedelbart. Kopplingen, mellan mitt inre och universum, som starkas. Överföringen i nervsignalerna från hjärna till fingrar som allra snabbast.
Hade kommit ur det. Men nu, nu är jag i det. Igen. Sitter här, i ett becksvart sovrum med nedrullade rullgardiner. Paddans sken lyser upp täcket som värmer mig, där jag sitter, uppallad mot två kuddar i sängen, med Peaceful Piano på repeat som bakgrundston i rummet. Skriver och bygger kraft inför dagen som komma skall.
Svårare än så är det inte att komma i något, som jag kommit ur. Plocka upp den tappade stafettpinnen, och ta ett steg. Imorgon, ett steg till. Varför gör vi det svårare?
HERO - the coach 