Brasilianska tankevurpor

Maken, som väl vet att jag under två års tid, satt på ett uppdrag som testkoordinator för ett stort förpackningsföretag, och där arbetade mycket med Brasilien, sa imorse:

Jag tror du vill lyssna till det här.

Och så satte han på Lotten Collins utrikeskrönika från imorse.

Jag lyssnade.
Jag skrattade.
Jag kände igen mig.
Jag blev inte förvånad överhuvudtaget.
Jag skrattade lite till.
Jag tackade maken för tipset och sen skickade jag länken till mig själv i syfte att skriva detta blogginlägg.

Lyssna själv, vettja:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5703386

Brasilianska tankevurpor slår allt annat på jorden. Som tur är hade jag arbetat med Indien tidigare (och trodde då att jag stött på kungen av administrativt krångel), och hade tack vare det en hyfsat hög toleranströskel… men den förslog inte fullt ut. Så i mina ögon är Brasilien världsledande på administrativa tankevurpor, med Indien som god tvåa.

Det finns mycket lärande i att tvingas arbeta i en miljö med dylika tankevurpor dock – åtminstone om man tillåter sig att reflektera. Både kring vurporna i sig, och hur man skulle kunna göra för att slippa dem, men även i förhållande till mig själv. Mitt tålamod, t ex, prövades rejält under Indienprojektet. Till slut insåg jag att jag kunde stånga mig blodig, eller acceptera tingens natur. När jag valde det sistnämnda (fanns kollegor som istället lämnade projektet) öppnades en ny värld för mig, en värld av acceptans.

Hur förhåller du dig till brasilianska – eller andra – tankevurpor?

Busigt sinne!

Imorse sken solen igen – efter en gårdag som nästan bara bjöd på regn. Solstrålarna sken genom badrumsfönstret och lovade gott.

20130815-211539.jpg

Det glittrade vackert och morgonens walk and talk var en härlig start på dagen.

20130815-212038.jpg

Har även förberett mig inför morgondagens föredrag om #skolvåren på Rotary. Under ett SKYPE-samtal med min nye mentorscoach från USA gavs jag en riktig tankevurpa. Så nu väntar jag med spänning på vad jag ska hitta på imorgon, och vad jag kommer lära mig av det. Jag ska följa energivågen! Känns lite busigt faktiskt. 😉

Vad händer när du släpper på kontrollen och följer vågen av energi dit den vill ta dig?

Hammurabi och tankevurporna

Morgontwittrade mig in i en dialog som föranledde en hjärnspinn:

Codex Hammurabi

De senaste tre åren har jag hållit en två-dagars kurs i Kvalitets- & miljösystem på en Yrkeshögskola, och jag börjar berättelsen med en historisk vandring, med startpunkt just hos kung Hammurabi. I Codex Hammurabi finner vi nämligen de första skriftliga bevisen på krav om kvalitetssäkring. en av lagparagraferna beskriver konsekvenser av byggfusk. Om ett hus rasade och skadade/dödade människor, och det kunde kopplas till en fuskande byggherre, så skulle byggherren böta med sitt eget liv. Ganska tufft, och jag är glad att vi (de flesta länder åtminstone) gått från öga för ett öga-tänket.

Att jag kopplade till Hammurai gjorde dock att jag började fundera över den utveckling som skett inom kvalitetssäkring. Under årtusendena har olika saker legat i fokus, och det har gått från att vara just en kvalitetskontroll som utförs i efterhand, där man kontrollerat om saker håller måttet, till att bli mer och mer av en kvalitetssäkring under processens gång. Ju tidigare du upptäcker ett fel, eller möjligt fel, desto mer kostnadseffektivt är det.

En av tankevurporna jag gjorde, ligger i kopplingen mellan kontroll och betyg.

Mycket av kvalitetssäkringsprocesserna inom industri och näringsliv har nått så pass långt att det nu finns momentan återkoppling på det som produceras. I samma stund som en temperatur eller ett varvtal är fel, korrigeras detta, eller så stängs processen ned, tills rätt betingelser är återställda. På detta vis minimeras kassation t ex.

Jag har inte riktigt tänkt klart här, men nog är mycket av betyg, och kanske även individuella utvecklingsplaner och utvecklingssamtal, att likna vid kvalitetskontroll?

De sistnämnda borde vara mer den där realtidsåterkopplingen som sensorer slår vakt om i processindustri, men jag har inte själv upplevt att det verkligen är så. Det jag personligen sett av IUP:er och utvecklingssamtal känns fortfarande ganska reaktivt på något vis.

Jag vet att det finns lärare runt om i landet som med modern teknologi lyckas göra feedback och feedforward mer som realtidsåterkoppling! Elias Giertz skriver faktiskt om det just idag, efter att han lyssnat till Katarina Lycken#SETT2013. Jag hoppas detta väcker nyfikenhet så att fler lärare vågar testa ett mer direkt återkopplande, som det Katarina berättar om.

En annan tankevurpa jag gjorde är varför vi har sådant stort behov av kontroll? Var kommer det från? Är det så att vi har en grundläggande misstro till saker och ting? Är det medfött? Var det en överlevnadsfråga? Eller är den misstron ett skapat mönster, som vi likväl skulle kunna göra om till något annat? Gagnar det samhället fortfarande eller återskapar vi det generation efter generation av gammal hävd? Jag ska fundera över fler frågor att ställa mig själv kring denna andra tankevurpa.

Ja, som ni märker, här finns mer att upptäcka för mig. Så snälla, ge mig lite tankespjärn i frågan så att mina tankar kan mogna! Vilka frågor väcks i dig när du läser detta?