#skolchatt och den talande tystnaden

Innan jul handlade #skolchatt om ”håller alla lärare måttet” och det var en diskussion som böljade fram och tillbaka, på det där sättet som jag verkligen uppskattar med Twitter. En av trådarna landade i en diskussion om kompetensutveckling kontra coaching, som jag skrivit om tidigare. I den tråden fick jag följande genmäle:

Jag är säker på att du menar väl
och är uppskattad i rätt sammanhang.

Och vet du. Jag har tänkt lite kring det där. Det där tweetet fick nämligen EN reaktion, och det var från mig själv (jag svarade med ett tack för dagens asgarv, vilket det var). I övrigt har det fått NOLL reaktioner från övriga som deltog i #skolchatt, eller för den delen andra i flödet. Men så kanske jag var den enda som läste i det oskrivna att jag inte befann mig i rätt sammanhang just där och då.

Under årets första #skolchatt, om hur vinstintresset påverkar skolan, var det kört igen. Ska jag generalisera så tolkar jag det som att alla externa parter dras över en kam så som varande giriga och maktlystna Joakim von Anka-typer och utomstående göre sig icke besvär i skoldebatten. Och jag upprörs av det där. Kanske inte helt förvånande så klart, eftersom jag ÄR en extern part som har ett stort intresse för samhälls- och skolutveckling. Medges att jag har svårt att hålla mig objektiv, just för att jag brinner så mycket för ett nytt skol- och samhällsparadigm! Men att jag är en girig maktlysten von Anka-typ, det kan jag med bestämdhet säga att det stämmer inte, säkert är det en stor del i min personliga upprördhet.

Det ledde dock till att jag försökte få svar på huruvida endast ”inom-skol-folk” är välkomna att samtala kring frågeställningarna på #skolchatt, och det var en talande tystnad jag möttes av. Så tolkade jag det i alla fall, för inte fick jag några svar. Inte förrän jag lyfte upp just det faktum att jag inte fått några svar så kom svaren. Och det var svar som jag verkligen uppskattade, inte minst för att de tydligt svarade på att alla med ett skol-intresse är varmt välkomna!

Men det gjorde att jag började fundera på om inte icke-reaktionerna är ett tecken på ett samhällssymtom. Man vågar inte ingripa och säga ”Amen du, hur tänkte du där?” av risk för att man själv hamnar i dåligt läge? Hellre avstår man. Ignorerar. Nollar. Eller ger sitt stöd i det tysta, direkt person till person.

Allt det fyller sin funktion ibland, absolut, men kanske att vi låter för mycket gå obemött?

#fskchatt

Det finns #skolchatt, #fskchatt (förskolechatt alltså) och #fpchatt (fritidspedagogikchatt) på Twitter, och vardera chatt har sin tid och dag. För att det ska ge något så bestäms ämne innan chatten inleds, och häromdagen gick det ut ett upprop om förslag på ämnen till förskolechatt. Jag svarade:

Förslag förskolechattEfter att vi bollat det där fram och tillbaka några gånger så blev det spikat. Så torsdagen den 21 mars kl 21 kommer ämnet på förskolechatt att vara just:

Ämne för förskolechatt 21 marsDet ska bli intressant att delta i #fskchatt på torsdag – jag hoppas även du vill delta! Är du intresserad av barn och ungdomars lärande och skolutveckling, så är Twitter ett ypperligt ställe att finnas på.

Jag lovade Fredrik Larsson att skriva några rader om vad jag egentligen menade när jag skrev detta, så här kommer det:

I nuläget ligger #skolvåren ständigt längst fram på hornhinnan för mig, och det är så klart ursprunget även till min fråga till #fskchatt. Tittar jag på förskolan som koncept så ser jag framför mig ett lärande där barns stjärnögon (för att använda Lou Rosslings uttryck) verkligen får gnistra i hög utsträckning. Det syns också i nedanstående klipp från Malmö Stad:

Frågorna i mig är många, bland annat följande:
Hur kan stjärnögonen fortsätta tindra och gnistra upp genom hela skolsystemet, ut i arbetslivet och aldrig släckas?
Hur kan förskolans gnistrande stjärnögon få fortleva och uppmuntras?
Vad är det med förskola som gör att barns nyfikenhet och upptäckarglädje inte bara får fortleva utan i hög grad uppmuntras och frodas?
Vad är den där essensen? Handlar det om att barnet är i fokus?
Och hur kan vi ta med essensen in i resten av skolsystemet?
Tindrande stjärnögon – vad kan de ge i ett högre perspektiv?
Hur kan det bidra till att hållbart lärande samhälle?

Hur tänker du?