Innan jul handlade #skolchatt om ”håller alla lärare måttet” och det var en diskussion som böljade fram och tillbaka, på det där sättet som jag verkligen uppskattar med Twitter. En av trådarna landade i en diskussion om kompetensutveckling kontra coaching, som jag skrivit om tidigare. I den tråden fick jag följande genmäle:

Jag är säker på att du menar väl
och är uppskattad i rätt sammanhang.

Och vet du. Jag har tänkt lite kring det där. Det där tweetet fick nämligen EN reaktion, och det var från mig själv (jag svarade med ett tack för dagens asgarv, vilket det var). I övrigt har det fått NOLL reaktioner från övriga som deltog i #skolchatt, eller för den delen andra i flödet. Men så kanske jag var den enda som läste i det oskrivna att jag inte befann mig i rätt sammanhang just där och då.

Under årets första #skolchatt, om hur vinstintresset påverkar skolan, var det kört igen. Ska jag generalisera så tolkar jag det som att alla externa parter dras över en kam så som varande giriga och maktlystna Joakim von Anka-typer och utomstående göre sig icke besvär i skoldebatten. Och jag upprörs av det där. Kanske inte helt förvånande så klart, eftersom jag ÄR en extern part som har ett stort intresse för samhälls- och skolutveckling. Medges att jag har svårt att hålla mig objektiv, just för att jag brinner så mycket för ett nytt skol- och samhällsparadigm! Men att jag är en girig maktlysten von Anka-typ, det kan jag med bestämdhet säga att det stämmer inte, säkert är det en stor del i min personliga upprördhet.

Det ledde dock till att jag försökte få svar på huruvida endast ”inom-skol-folk” är välkomna att samtala kring frågeställningarna på #skolchatt, och det var en talande tystnad jag möttes av. Så tolkade jag det i alla fall, för inte fick jag några svar. Inte förrän jag lyfte upp just det faktum att jag inte fått några svar så kom svaren. Och det var svar som jag verkligen uppskattade, inte minst för att de tydligt svarade på att alla med ett skol-intresse är varmt välkomna!

Men det gjorde att jag började fundera på om inte icke-reaktionerna är ett tecken på ett samhällssymtom. Man vågar inte ingripa och säga ”Amen du, hur tänkte du där?” av risk för att man själv hamnar i dåligt läge? Hellre avstår man. Ignorerar. Nollar. Eller ger sitt stöd i det tysta, direkt person till person.

Allt det fyller sin funktion ibland, absolut, men kanske att vi låter för mycket gå obemött?