Dubbelpremiär!

Ja, idag är det dubbelpremiär för mig! I morse släpptes min första podcast, dvs ungefär som ett radioprogram fast tillgängligt på nätet. Det är Ann och Emil som möjliggjort detta, tack vare att de är sådana där driftiga individer som inte bara kläcker goda idéer utan dessutom agerar på dem. Detta är en idé som de manifesterat fullt ut. Imponerande!20130614-173821.jpgJag har både lyssnat på många podcasts och pratat mycket om poddande under de senaste två månaderna eller så. Därför känns det extra roligt att jag nu fick tummarna loss och testade att göra också! Min premiärpod är tio minuter lång och du hittar den både på 10minuter.se, på iTunes och på skolvåren.se. Jag hoppas du lyssnar, ger lite återkoppling och sen skapar din egen 10minutrare. Jag är ju nyfiken på vad du har för skolminne och/eller framtidsvision för skola/samhälle att dela med dig av! (Korrigerat 25JUN då 10minuter.se var tvungen att byta namn.)

Men det var ju dubbelpremiär, sa jag, och det är det också. Jag har gästbloggat för första gången idag, eller… nästan. Har ju gästbloggat med en bokrecension tidigare, men detta är första gästbloggen där jag blivit aktivt tillfrågad om jag kunde tänka mig ett inspel. Och det kunde jag så klart.

Det var Christian HertzPennybridge, som tar fram ett nytt koncept för att förenkla insamling till välgörenhet, som hörde av sig för några veckor sedan och ställde frågan. Fick lite inspiration tidigare i veckan och idag publicerades mitt inlägg på Pennybridges blogg. Kolla in den med vettja!20130614-210641.jpgFör mig är båda dessa tillfällen lysande möjligheter att sprida ordet om det jag brinner för, nämligen att skapa ett hållbart lärande samhälle. Och därför tänker jag fortsätta ta alla tillfällen när de dyker upp, och jag tänkte även fortsätta sprida ordet. På det sättet vidgas kretsen som vet om #skolvåren sakta men säkert, och det behövs för att jag ska nå min framtidsvision.

Vad krävs för att ta dig några steg närmare din framtidsvision?

Farväl

Sitter i bilen på väg norrut, ska på begravning idag. Tänker på gårdagens inlägg om premiärer. När det gäller begravningar är en typ av premiär första gången jag någonsin går på en. Men varje begravning är, på sitt eget sätt, sin egen premiär. Varje begravning är en engångsföreteelse, en unik händelse.

Varje gång någon jag känner dör har jag en möjlighet att reflektera. Har som tur är inte fått så många tillfällen att göra detta. Men idag ges jag denna möjlighet.

Varje individ tillför något unikt till världen. Läser just nu sir Ken Robinsons bok Out of our minds . Läste igårkväll ett stycke som inleddes med att han berättade om den fysiska världen som består av allt runt omkring oss, alla händelser och andra människor. Han fortsatte med följande passage:

20130522-064820.jpg

Och han har så rätt i detta:

We share the first world with other people: we share the second one with no one.

Idag tänker jag därför hylla den värld som funnits och som nu tagit slut. Den unika värld som jag har haft glädjen att vara en del av – eftersom allas våra unika världar befolkas av de och det vi omger oss med.

Vila i frid min vän. Tack för att du var en del av min unika värld.

Premiärdags!

Minns du första gången du smakade jordgubbar? Eller tog bussen hem själv från en bio? Kysste någon? Satte dig bakom ratten helt solokvist, med ett alldeles pinfärskt körkort i plånboken?

Alla dessa premiärer. Så underbara de är. Första gången.

Eftersom jag var ensamstående med min dotter under hennes första tre år var jag väldigt observant på alla hennes premiärer. Fotograferade, skrev, berättade. Delade på alla sätt som gick då innan sociala media-tidevarvet. Ville dela undren med andra.

Tänker på det nu i samband med det inlägg jag skrev om etiketter.

Vad går vi miste om som vuxna när vi inte längre ser på världen med ett barns ögon? När vi slutar förundras över sötman i en solvarm jordgubb. När vi inte ser det vackra i en bukett vissnande tulpaner utan bara raskt kastar bort dem. När vi bara blir irriterade över silverfisken i badrummet eller myrorna på uteplatsen.

Tulpan3

Är det för att vi är vana? Har blivit blasé? Loja? Inrutade? Tar saker och ting, och inte minst människor, för givna? Vad skulle hända om vi försökte att titta på saker och händelser på riktigt? Verkligen såg dem. Verkligen upplevde dem. Lyssnade, kände, smakade på dem. Jag undrar jag.

När uppmärksammade du senast en premiär?