Att ta fajten. På insidan.

En av de saker som jag förändrade i övergången från före-Helena till efter-Helena är att jag medvetet slutade att ta fajten på insidan. Jag hade till dess burit på en massa, agg, sorg, ilska, uppgivenhet, förtvivlan, besvikelse osv, som jag mer eller mindre inte släppte ut, utan jag bar det inombords. Jag är ganska säker på att det pös ut så omgivningen märkte det, men jag släppte liksom inte på förlåten och berättade för någon hur jag mådde, utan den konversationen hade jag enkom med mig själv.

Och vet du? Det är oerhört tungt. Det är något jag inte önskar min värste fiende, och det är dessutom något jag skulle önska att vi förmådde ändra på, rent strukturellt, för nånstans har vi gått snett i samhället. För varje barn är omgiven av vuxna i olika roller, men lik förbannat finns det ofantligt många barn som gör just så här. Tar fajten. På insidan. Och det är förödande!

20140708-071428-26068971.jpgFör egen del gick jag möjligen från en ytterlighet till dess motpol, från att ha burit allt på insidan, till att släppa ut allt till alla. Det sistnämnda har jag slutat med. Numera är jag mer restriktiv med vem jag pratar om sådana här viktiga, men ganska privata saker med, men i gengäld har jag desto fler som jag kan göra det med.

Läste en artikel för inte så länge sedan som lyfte det faktum att vi faktiskt är oförmögna att hjälpa oss själva i samma utsträckning som vi kan hjälpa en vän. Gentemot oss själva är vi blinda; vi ser inte det som skulle vara självklart att föreslå för en god vän i samma situation. För mig blir det ytterligare ett bevis på att vi behöver varandra, och att bästa sättet att hjälpa mig själv, det är genom att ta hjälp av nära och kära. Eller professionella för den delen, det finns många alternativa vägar ta finna den hjälp just jag behöver. Dock tror jag det är viktigt att hålla två saker i åtanke:
1) Jag är hel. Jag är inte trasig. Jag har inom mig allt jag behöver. Och det gäller oss alla.
2) Jag har nycklarna till mina inre dörrar, även de som är förslutna. Jag kan ta hjälp av andra att hitta nycklarna, men endast jag kan låsa upp dem.

Sedan jag slutade ta fajten på insidan så mår jag så mycket bättre. Först nu när jag skriver detta inser jag vikten av denna förändring i beteende fullt ut. Jag hade definitivt inte varit där jag är i livet om jag hade fortsatt ta fajten inombords. Finns inte en chans.

Människan är en social varelse, och vi är inte skapta för att klara oss själva. Vi behöver varandra för att må bra. Vi gör varandra bra helt enkelt, som Pia Sundhage säger. Det betyder inte att du behöver släppa in alla i ditt inre. Inte alls. Men någon. Och jo, det händer att jag släpper in en människa som jag kanske inte borde släppt in. En människa som river runt där inne och åsamkar mig lite skada, eller åtminstone lite oordning, istället för att hjälpa mig leta efter nycklar. Det händer. Så jag blir allt bättre på att välja vem jag släpper in. Men likväl blir jag förvånad ibland. Jag tänker dock aldrig sluta släppa in människor, för jag vet att det värsta jag kan göra vore att återgå till att ta fajten. På insidan. Enkom. För mig var det ett sätt att sakta förgöra mig själv, och det tänker jag aldrig mer vara delaktig i.

Vem släpper du in?

Tack för det Svenska Dagbladet!

Börjar landa efter Almedalen, maken påpekade att det är lite grann som jetlag. Och det stämmer fint det. Idag har jag ägnat mig åt att ta det ganska lugnt, men lite fiff och don har det blivit så jag bland annat har bockat av ett antal att-göra-saker från listan, som tex fixa boende och hyrbil för kommande utlandstripp. Skönt att få det gjort!

Dessutom trillade det in ett email från far med ett scannat klipp från Svenska Dagbladet (kolla nedre vänstra hörnet)

20140707-171931-62371166.jpg

Det gjorde att jag började leta lite grann på deras hemsida och gjorde ytterligare två trevliga upptäckter, dels denna lista över twittrare där både #skolvåren och jag (@HERO_Respondi) platsar, och dessutom var @spirande dragplåster till #skolvårens walk n talk under tisdagen:

Almedalstwittrare2014

och dels en lite rolig artikel om Panikartade politiska twittrare som vill hamna på listor där följande text kan läsas ungefär i mitten:
”Skolan har tillsammans med jobben varit de i särklass hetaste sakpolitiska fälten i Almedalen. Under onsdagen syntes det extra tydligt, då både hashtaggen #skolanförst och organisationen Skolvåren hamnade mycket högt i SvD/Lisslys #socialavalet. Bakom ligger idogt opinionsbildningsarbete i Visby från flera intresseorganisationer på skolområdet.”

Kul att både jag och #skolvåren syns – och jag skulle vilja påstå att varken jag eller #skolvåren faller under ”panikartade politiska twittrare” med tanke på hur mycket det brukar twittras från båda de Twitterkontona i vanliga fall. Visst blir det en topp under Almedalen dock, men inte mer än under en #afkSkolvåren vill jag hävda.

För den delen förekom både jag och #skolvåren i andra listor även före och under Almedalsveckan, som jag kan blogga om imorgon. Eller inte. Vem vet!

Nöjd med dagens fiff och don är jag i alla fall, så jag klappar mig på axeln och säger ”Bra gjort Helena, framför allt att du börjar tagga ner!”. Brukar du ge dig själv en klapp på axeln ibland?

Ett tecken

Igår flög jag hem från Almedalen, en intensiv vecka är till ända. Underbart, roligt, inspirerande, utmattande, fnittrigt, varmt, kärleksfullt och ömsint, med- och mothåll och en massa möten, kramar och wefies. Men trött är jag oavsett, det erkänner jag gladeligen.

På flygplatsen slog det mig att jag låst in min plastpåse med vätskebehållare som ju måste ligga synligt under säkerhetskontrollen. Eftersom jag inte checkade min resväska så låste jag upp, drog fram plastpåsen i fråga, stängde väskan och satte på hänglåset.

I ungefär samma nanosekund som hänglåset gick i lås slogs jag av insikten att den lilla nyckeln inte var i mina händer, eller fickor, och inte på bänken bredvid väskan. Nähä. En naggande känsla sa mig att den troligen låg inuti väskan.

Nåja, ett pyttelitet hänglås som inte vore så svårt att få upp oavsett, och hemma har jag en reservnyckel, så lika glad för det var jag, men dock… det kändes liksom som ett tecken. Ett tecken på att det är dags att varva ner, vila lite, och ta semester.

Nu ska jag inte ta semester än på en vecka, men har som tur är förmånen att styra min tid själv, så nog tänker jag dra ner på tempot, det ska gudarna veta.

20140706-210616-75976757.jpg

Och jo. Väl hemma rotade jag fram reservnyckeln och fann rymmar-nyckeln. Den låg där jag trodde. Onekligen ett tecken att det är dags att trappa ner lite, eller hur?

20140706-210706-76026916.jpg
Som tur är var hängmattan framtagen och bäddad åt mig vid hemkomst.

Alla dessa möten

Möten öppnar för möjligheten att lära nytt, få bekräftelse, samskapa, provtänka eller bara njuta i tystnad av en annan människas närvaro. Det finns så många aspekter på det där men gemensamt för när ett möte verkligen ska leda mig vidare/framåt är att det finns en glänta öppen inuti. hos båda/alla parter. Då kan ett utbyte av något slag ske.

20140704-073740-27460298.jpg

20140704-073740-27460560.jpg

20140704-073740-27460445.jpg

20140704-073740-27460675.jpg

Tro’t om du vill, men under Almedalsveckan finns det möjlighet till riktigt många och äkta möten. Kanske är det så att stämningen påverkar och även de som kanske inte gläntar till sitt inre så ofta blir inspirerade att testa. För det är verkligen en miljö där mötet uppmuntras, med trängsel, seminarieöverflöd och allt.

Nu gör jag mig redo för årets sista dag i Almedalen, och hoppas på nya spännande möten under dagen. Inte minst på #skolvåren:s femte och sista walk n talk som utgår från Fenomenalen vid Skeppsbron 6 prick kl 14. Hoppas att jag kan få en chans att träffa just dig där!

Vem skulle du vilja möta om du fick välja fritt?

#afkAlmedalen – som en virvelvind!

Vet du, #skolvåren är i Almedalen och kör #afkAlmedalen och jag är som uppfylld! Det är fullt ös medvetslös men på ett så himla skönt sätt samtidigt.

Vi har kört #skolvåren Walk n Talk i dagarna två, har tre tillfällen kvar (ons-fre), och döm om vår glädje när vi såg att Dagens Samhälle i sin Almedalen-guide lyfter fram en av dessa walks som dagens höjdpunkt (näst längst ner, kl 14) :

20140701-222822-80902477.jpg

Dessutom ska jag imorgon sitta med i en paneldebatt under rubriken ”Kultur som stänger ute. Om (icke)-representationen av kulturarbetare med funktionsnedsättning”, och det är inte utan att det kittlar lite i kistan nu.

Bloggandet ligger långt ner på prioriteringslistan ska du veta, så vill du ha lite koll på vad som händer just nu så följ mig eller #skolvåren och/eller hashtaggen #afkAlmedalen på Twitter.

Hoppas vi ses på en walk?