Etikettarkiv: upp igen

Tänka sönder hur

Publicerad den av
1

Den där dagen som var fylld av guldkorn så svarade Åsa K Larsson mig och Robert Klåvus i en tankekedja och tweeten rymde för henne. Då kläckte hon ur sig något som gick rakt in i hjärtat på mig, med ett stort kraftigt BANG!

20130529-111105.jpgUpp igen utan att tänka sönder hur. Just det sysslar vi ju med nu. Ja, vi och vi. Jag gör det deinitivt, och jag kan ju inte tala för någon annan. Men jag uppfattar att jag inte än ensam i detta. Vi tänker sönder våra hur. Vi glömmer bort att göra. Vi vågar inte testa, utan livrem, hängslen och sydväst. Allt för att säkra, på förhand, att det ska gå bra.

Problemet är att det kan vi inte veta. Om vi inte testar.

Visst kan och ska man fundera igenom saker och analysera och gå på rotorsaker osv. Absolut. Men ibland tänker vi sönder våra hur och landar i handlingsförlamning, som inte gagnar någon.

Har du nånsin tänkt sönder ett hur?

Upp igen!

Publicerad den av
1

Bygger tankekedjor på Twitter tillsammans med Robert Klåvus & Åsa K Larsson, och det är underbart. Ger ofta tankespjärn, framför allt för att jag tar till mig något och funderar inuti mig själv hur jag ställer mig till saken i fråga. Detta är guldkorn nummer två, från en dag som var fylld av guldkorn!

20130529-111135.jpgGillar Upp igen som grundinställning, för var skulle jag vara utan den driften att försöka, en gång till? Var skulle du vara? För att inte tala om var världen skulle vara? Om vi saknade Upp igen-inställningen skulle ingen lärt sig gå.

Har du tittat på en liten som testar, testar, och testar lite till. Som reser sig, trillar, reser sig igen, trillar, reser sig igen… osv tills stunden kommer då liten reser sig. Och magi uppstår! Liten står! I flera sekunder, kanske ända upp till en minut! När förmågan att stå är bemästrad, är det dags för nästa utmaning, att kunna förflytta sig tvåbent. And the story goes on…

Jag tror Upp igen är en överlevnadsinstinkt, och vi besitter den alla, annars vore vi inte här. Men ibland snubbar jag och orkar inte resa mig igen. Andra gånger kanske jag redan ligger ner och förmår inte kliva upp. Och vill det sig riktigt illa så glömmer jag bort att Upp igen faktiskt är grundvalen som vi alla stå på. I sådana stunder är det bra att finnas i ett sammanhang där andra bryr sig om och vill hjälpa till.

Hur hanterar du det om en närstående ligger ner och har tappat bort Upp igen-drivkraften?