Hon knackade på, tydligt genljöd knogarnas kontakt med dörrbladet genom bottenvåningen. Jag reste mig ur soffan, där jag satt och skrev, samtidigt som hon öppnade dörren och klev in. Jag mötte henne i hallen – denna kvinnliga kvinna, vacker som en dag, med det flammande håret tumlande nedför hennes axlar, då hon drog av sig den vackert stickade mössan. Knäppte upp den ulliga kappan, skinande som en sol, och la den på hallbänken.

Hon, som är kvinnlig urkraft personifierad. Som väcker tankar om Moder Jord till liv inom mig. Som känns så jordad, så genomtänkt. Hennes öppna ansikte, det långa håret, materialet och färgerna i kläderna hon ikläder sig, hur hon för med sig en sfär av trygghet, solsken, nyfikenhet och visdom.

Goddess av Rebecka Hagerfors

Sätter på vatten till kokning medan vi går en snabb rundtur i huset, innan vi sätter oss till bords, med vars en ångande kopp te i händerna. Redo, för ett samtal om förändring, om processen, om livet. Rädslorna, insikterna, om vad det är att vara människa. Med sina frågor hjälper hon mig få syn på det som kan ske, när jag gör det jag gör, på en kanvas av grusgångar, lövsprickning, svanungar och videkissar, höstlövens eldigt flammande färger, det dämnade ljudet när snön ligger vit på marken, med den blå, eller grå, molnfria eller molnbeströdda himlen som en oändlig rymd över våra huvud.

Två timmar går som ett nafs, och vi avslutar. Bådadera vandrar vi vidare med dagens sysslor, och jag känner mig berikad. Energiuppfylld och glad – för tänk vilka fantastiska människor det finns! Och tänk att jag ser det, ser dem – att jag lever ett liv där jag upplever, andas in och fylls med förundran och fascination, av något så fantastiskt som ett möte med kvinnlig urkraft, personifierad.

Vackert – det är så vackert, livet!