Glappet!

Vaknade imorse och slogs av insikten att det inte blev något blogginlägg igår. Har bloggat dagligen sedan mitten av januari, men nu blev det alltså ett glapp.

Mitt gamla Jag hade slagit på mig själv för detta, argt frågat hur jag kunde vara så korkad att jag missade detta, surt konstaterat att den perfekta sviten av dagliga blogginlägg nu var till ända, bara för att jag slarvade bort gårdagen.20131014-143417.jpg

Mitt nuvarande Jag säger, se där, som det kan bli. Ett glapp, ja, det är bara ett glapp det. Jag lägger alltså ingen vikt vid det, men ville ändå blogga om det idag, just för att jag kan se skillnaden i mitt agerande idag jämfört med hur jag hade reagerat för ett par år sedan. Då hade jag säkert skapat ett blogginlägg illa kvickt, bakdaterat det, publicerat och låtsat som om inget hade hänt. Nu finns inte den tanken överhuvudtaget – för vems skull skulle jag göra det? Den enda som verkligen spelar roll i detta är ju jag, och så lättlurad är jag inte minsann.

Nej, istället så njuter jag av att jag tar detta med en klackspark! Tänker dock fortsätta ha ambitionen att blogga dagligen – för oj vad jag lär mig saker om mig själv på kuppen. Som idag till exempel!

Kan du känna igen dig i tankegångarna?

Dålig förlorare

I kvällningen spelas det sockminton (badminton med hemmagjord boll av en socka och ett hårband) över klädstrecket på Gula Hönan.

20130710-201143.jpg

Det blir, än en gång, uppenbart att en i familjen är dålig förlorare. Allra mest tydligt är det i singel-sporter, i lagsportsammanhang märks det inte lika väl.

Funderar över vilken jobbig känsla det där är och undrar hur jag som förälder kan hjälpa/stötta.

Kommer inte eg på något. Mer än det vi gör. Spelar fair, inga läggmatcher här inte. Snackar om att inte vara så hård mot sig själv. Kramar om och låter känslan ebba ut av sig själv. Försöker föregå med gott exempel vid både vinster och förluster och skrattar bort båda med en klackspark, för det är så roligt att bara umgås. Och kanske än mer, försöker att bara leka och spela utan att tävla.

Kanske är det också så att det finns fler dåliga förlorare i familjen, som bara lärt sig dölja det bättre?

Men, det gör varken till eller från, tycker jag. Hur hanterar man dåliga förlorare? Har du något tips?