Sitter nere på stranden vid Sibbarp och läser bok. Make och son spelar fotboll med en boll de lånade av sällskapet vid nästa buskage, ett sällskap som just nu ligger och solar, läser och snackar.

(Dottern är hos momo och njuter av uppmärksamhet, excellent service och ett helt gästhus i egen besittning om någon undrar.)

Hört och läst många synpunkter på alla dessa bilder av solsken, fester, grillande på stranden, fikastunder i trädgården, barn med glass i högsta hugg, loppisfynd, bärplockning, och allt vad vi översköljs med på sociala media som Facebook, Twitter, Instagram. Många av dessa synpunkter är negativa, att vi målar upp oäkta fasader av hur bra vi har det, medan smärtan, sorgen, ensamheten inte får plats, inte är välkommen.

Så kanske det är, men samtidigt slås jag av tanken att alla dessa instagrammade ögonblick av lycka kanske också hjälper oss att känna tacksamhet. Tacksamhet över det jag har, just här och nu, över det jag värderar så högt att jag vill föreviga det och dela det.

Kanske det är en anledning till sociala medias framgång, att det också möjliggör en mikrostund av reflektion, av tacksamhet, glädje och njutning. Jag vet att jag själv kan känna hur tacksamheten över liv och leverne, hus och hem, familj och vänner, kan lägga sig mjukt och varmt i mitt inre, som vore det en gåva. För är det inte just det som tacksamhet är, en gåva som öppnar för en stunds lycka?