Etikettarkiv: varsam samvaro

Att besöka det förflutna, på nytt.

Publicerad den av
2

Ibland fastnar jag. I ett minne. Befäster, om och om igen, berättelsen, känslan, betydelsen. Övertygar mig själv om att så här var det och därför är det fortfarande så, genom att återberätta historien gång efter annan.

Förra året, under mitt #cleanse4expansion-projekt hittade jag gamla brev från mitt ex. Kom på mig själv med att syna min återberättade historia och fnös åt den. Skrev i affekt ner mina känslor, en text jag hittills inte publicerat och kanske aldrig ska. Delade den i förtroende med några nära vänner samt min coach, Carla. Från vännerna fick jag den förväntade responsen. Stöd, pepp, vilken stövel. Sånt där som jag själv tänkt, tyckt, och befäst. Som sagt. Lätt hänt.

Men från Carla kom något helt annat. Hon såg bortom mina ord, mitt dömande av mig själv såväl som exet, sättet att förringa det som var. Hennes ord möjliggjorde ett perspektivskifte. För mig. I mig.

återblickHelt plötsligt kunde jag se på minnet, på relationen, på detta decennium av mitt liv, på ett nytt sätt. Från ett annat håll. Inte utifrån bitterhet, ånger, förakt rent av. Jag kunde istället kliva in i minnet, återbesöka det utifrån en mer varsam samvaro. Med mig. Då. Den jag var. Ung. Kär. Och senare; sviken. Rädd. Förtvivlad. Fast besluten att inte låta mig knäckas. Bitter till och med?

Med omsorg om mig själv, den jag var då, fick jag, den jag är nu, en helt ny minnesbild av det som varit. Dömandet, av relationen, exet, men framför allt mig själv, smälte undan. Fyllt sin funktion. Behövs inte längre. Dags för något nytt. Att varsamt låta mig själv se det som varit, rätt upp och ned. Alla känslorna, de ljuva likväl som de bittra. Utan pålagor, förklaring, bortförklaring. Det jag kände, det kände jag. Behöver inte göra något med de känslorna idag, mer än se dem och omfamna dem, sådana som de var. De skaver inte, har tappat all sin tyngd, de är inte längre en tung börda att bära.

Minnen, ett drygt decennium av minnen av alla sorter och slag, lagda till ro.

Därför fullföljer jag!

Publicerad den av
16

Jag har förundrats över att jag på senaste år blivit så himla bra på att fullfölja mina löften till mig själv. Dessa löften kan ta sig former såsom att göra en daglig motions-sjua, att börja dagen (om det inte blir senare) med en stunds meditation med Headspace i lurarna, Create the impossible-kursen som gav mig mitt #cleanse4expansion-projekt som jag utan pardon genomförde 90+90 dagar i rad, mitt dagliga bloggande och jag vet inte vad. Jag har noterat att en av de viktigaste ingredienserna i detta fullföljandet är att jag inte känner efter om jag vill eller ej, utan att beslutet att göra har fattats en gång, och sen är det bara att göra.

Samtidigt är det så att jag, självfallet, senaste åren också hoppat på saker, utmaningar, löften jag givit mig själv…  som jag faktiskt inte alls fullföljt. Så vari består skillnaden?

Det fick jag syn på häromdagen tack vare min #ULab coaching-cirkel. Tess lyfte vikten av att lyssna inåt.

Där.
Då.
Där levlade jag.

Det är skillnaden som gör skillnaden. Att lyssna inåt. Men inte till vilken röst som helst. För jag kan besluta mig för något, som jag ändå inte fullföljer. Eller så beslutar jag mig för något, som jag fullföljer. Skillnaden är var energin kommer från, energin som säger att detta är något för mig. När jag fullföljer kommer energin genom mig. Jag tänker inte ut något logiskt och smart och vettigt och välbehövligt som vore bra för mig. Nä. Det kommer till mig, det är inte påtänkt av mig. Det är den tysta inre vissheten som säger mig att det här ska göras. Det här är vad jag har behov av, just nu.

Och vet du vad det betyder? Att jag lärt mig lyssna. Jag hör den där klokheten när den kommer till mig, Dessutom agerar jag (allt oftare) på den.

varsamSå vad är det då som gör att jag helt plötsligt lärt mig lyssna? Enkelt. För mig handlar det om den frihet jag givit mig själv, i takt med att min förmåga att vara i varsam samvaro med mig själv ökat. Först när jag är där, i varsam samvaro med mig, finns utrymme i mitt liv att höra rösten som alltid finns där. Jag har bara inte förmått, eller velat, eller vetat att man kan förut. Nu. Nu har jag både skapat utrymme för att lyssna och har börjat värdera mig själv så högt att jag tar action på det jag vet att jag har behov av, just nu.

Är det förvånande att det är ofantligt mycket härligare att vara Helena idag, än för fem år sen?

Varsam samvaro

Publicerad den av
16

En av de viktigaste beståndsdelarna i min egen personliga inre resa är det som jag på engelska benämner såsom being gentle to myself. I ett försök att hitta ett bra svenskt begrepp för detsamma, leddes jag till att kalla det varsam inre dialog. En varsam samvaro.En lek med ord. Vara samman, inte åtskild. Vara i varsam samvaro. Vila, i varsam samvaro.

Med en barsk inre dialog bygger jag barriärer inombords, där det av mig som är den inre dialogen närmast vill undvika att riktigt kännas vid mitt fysiska jag. Gör sig själv till ett slags över-jag som ser ner på resten av mig, fryner på näsan, står över, är bättre än… 

Men varför? Vem gagnas av det? Med en varsam inre dialog vill jag vara i samvaro med mig själv, på så många sätt. Acceptera, älska, tycka om. Hela mitt jag, allt det jag är. Glädas åt framsteg och hålla ett space för motgång, misstag och klumpigheter. Låta mig lära av mig och min resa på jord och i sinne.

Hur – och kanske när – är du i varsam samvaro med dig?