Annika Lindblom skrev på Twitter och Facebook om en fundering som föreläsningen ADHD i arbetslivet triggade i henne. Det satte igång tankar hos bland annat Troed Troedsson:Jag hoppade in i dialogen, men tänkte vidareutveckla mina tankar här, och tar avstamp i Annikas fundering.

Jag har tyckt och tänkt mycket om ADHD, ADD, autismspektrum och dylika diagnoser, etiketter eller vad man vill kalla dem. Numera brykar de samlas under begreppet npf, dvs neuropsykiatriska funktionshinder.

Jag har tagit stort intryck bl a av Iris Johansson, vars bok En annorlunda barndom är fantastisk. Även boken (och dokumentären) Hästpojken, som handlar om autistiske Rowan, möjliggjorde tankespjärn.

Shamanen i Hästpojken säger till Rupert Isaacson, Rowans pappa:

Jag känner igen mig i din son, han är nu som jag var då

Det berörde mig och gjorde att jag än mer kände att vi i dagens moderna samhälle sluter oss för alternativa sätt att se på livet och omvärlden. Och vilken guldgruva det är – olikheterna berikar om vi bara har vett att faktiskt se värdet i dem.

Temple Grandin har också visat mycket tydligt vilken skillnad det kan vara i hur vi uppfattar vår omvärld. Hon har använt sin världsuppfattning till att göra mycket för modern djurhållning (ffa för nötkreatur) – en industri som jag har mycket synpunkter på, men utan Temple vore det än värre, det är jag övertygad om.

Insikter om att det finns individer som ser sådant jag inte ser – och jag menar det bokstavligt – har gjort mig mer öppen för olikheter. Bara för att jag ser och uppfattar rött på ett visst sätt är det ju inte säkert att alla gör det. Jag vet ju faktiskt att det inte uppfattas lika av alla, för de som lider av röd-grön färgblindhet har svårt att särskilja just de färgerna.

Det får mig att fundera över vari min egen färgblindhet består?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som jag inte ser?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som inte du ser?