Ingela Netz la upp en tweet igår om att agera som en humla:

Jag kunde inte hålla mig från att svara:

Och där tog konversationen fart:

Jag gläds åt att verbet humla nu sprids, för det är ett härligt koncept tycker jag. Det var på Graniten Engineering som jag, under en tänkolog-utbildning, myntade begreppet och vi spånade vilt på betydelsen. Vi arbetade med kulturskapande, vilket var oerhört inspirerande. Vi landade ungefär i detta:

Att humla, dvs att gå från person till person, nyfiket fråga och lyssna till vederbörandes kunskaper och klokskaper, dela med mig av lite av mina egna dito, och sedan humla vidare (dvs förflytta mig), till nästa person, som jag då kan pollinera både med mina egna kunskaper, men även med det jag snappat upp från de jag redan humlat hos.

Ju mer jag humlar, desto mer kan jag bidra med, jmf pollinera. För ett företag med kontor på flera platser är det viktigt att uppmuntra humlandet mellan kontoren, så att alla har en bra koll över vilka kompetenser som verkligen finns tillgängliga. Själv var jag en något udda fågel på Graniten. Som projektledare och valideringsingenjör från läkemedelsbranschen, i denna kompetenta skara av mekanikkonstruktörer, automations- och testingenjörer med stor erfarenhet från livsmedelsbranschen, var humlandet väsentligt för att fler skulle förstå vad jag kunde bidra med till helheten.

Jag betecknar mig gärna som humlanist, och jag skulle tro att vi åtminstone är tre; jag, Ingela och Ann-Gerd! Hoppas att fler anammar detta, för nog är det ett roligt begrepp? Och detta är ju, som vi diskuterar ovan, något som definitivt är relevant inom och mellan alla branscher och skikt i samhället.

Att humla – slå det an en sträng i dig? Kan du se att du kan bidra med värdefulla pollenkorn, för att fortsätta liknelsen, varhelst du går?