Vuxna som bara finns där

#gympaläraren

Minns med värme skolvärdinnan på Bergaskolan i Limhamn. En rund tant, som alltid hade ett leende till över och än hellre, en varm och öppen famn. Hon bara fanns där, och jag vet hur jag ibland sökte mig till henne. Inte för något specifikt, utan just för att hon fanns där. Såg mig. Lyssnade. Gav en kram eller en klapp på axeln. Ställde en allmän fråga, kollade läget, pejlade stämningen.

Var finns de idag för våra barn? Vuxna, som fullt ut äger sitt vuxenskap, samtidigt som de har tid att bara vara. Finnas där. Inte stressat gå vidare, inte hinna med, inte orka se, höra, göra. Utan bara finns där. Så där som Kalle under en termin verkar finnas på sin gamla högstadieskola, åtminstone av avsnitt ett att döma.

Förut fanns de kanske både på skola och hemma?

Skolvärdinnan, vaktmästaren, städaren. De där som fanns där, och så klart hade en funktion att fylla, men den sociala aspekten, att faktiskt se eleverna, kanske det allra viktigaste de bidrog med? Vaktmästaren som finns på plats i arla morgonstund, sätter på kaffet, och går en elev till mötes med en kopp nybryggt kaffe. Ett möte som kanske är det enda skälet eleven kommer till skolan överhuvudtaget – och när hen väl är där kan hen lika gärna gå på lektionerna också. Skolvärdinnan som rör sig på skolgården under rasterna, som sprider en känsla av samhörighet, i varm famn man alltid kunde gråta ut om man slagit sig, eller upplevt något otäckt.

Och hemma, mamma (eller pappa så klart) som fanns där när man kom hem från skolan. En chans att äta lite mellanmål tillsammans och lyfta något som kanske behöver lyftas, helt enkelt bara för att möjligheten finns där? Måste ju inte vara en förälder heller. Far/Morförälder. Eller en Astrid. Det var vad jag hade under en period åtminstone. I gårdshuset drevs det företag och Astrid var alltiallot på kontoret, skötte nog bokföring, fakturering och sånt där kan tänkas. Har inte riktigt koll. Men hon fanns där. Kunde alltid gå in på kontoret och det fanns någon som sa Hej Helena, hur har din dag varit?

Var finns de idag, de vuxna som bara finns där? Som ser, lyssnar och förmår bära det som  våra unga inte ska behöva bära i ensamhet? Hur finns jag där för de unga jag har i min närhet?

Människor som tystnar

Människor tystnar och det bekommer mig. Mångfalden i röster behövs. Jag tror det är viktigt för samhället att människor vågar göra sin röst hörd, vågar synas, vågar ta ställning. Men också att man vågar erkänna sin okunskap, eller ett begånget fel.

Just nu omges jag av människor som tystnar. Som inte orkar synas och höras. Som tappert försökt, men möts av ilska, irritation, personangrepp, hårda ord, idioitförklaring, grova generaliseringar och rena felaktigheter.

Jag gör det själv också. Faller för min egen irritation eller frustration och ryter till, eller drar till med en sarkasm som kanske sårar, fast jag inte egentligen avsåg det.

———————————————————————————————————

Det där skrev jag i januari i år. Men jag skrev aldrig klart det. Då. I dessa dagar då #tonen är en av samtalsämnena i de skol-kretsar jag rör mig bland på sociala media, hittar jag utkastet. Kanske var meningen att det skulle ligga till sig.

Jag har inte gett mig in i någon större diskussion om #tonen, men det förvånar mig inte att det lyfts som något problematiskt. För det är det ju. Oavsett om denna typ av upplevelser – där människor känner sig utstötta, kränkta, mobbade eller utsatta i någon form – uppstår på en skolgård, en arbetsplats eller på sociala media så är det så klart inte något att förringa som obetydligt eller oväsentligt.

Men oavsett var det uppstår så är det inte något som försvinner bara det upptäcks och uppmärksammas, och dessutom så är det ju något som uppstår i ett samspel. Framför allt på Twitter där jag ju högst frivilligt befinner mig, har valt att kasta mig in i det utvidgade kollegiet med hull och hår, och definitivt gör klavertramp själv med ojämna mellanrum.

Och jag tänker för min del att det är där jag börjar. Jag utgår från vad jag vill förmedla, vilka värden jag vill försöka leva utifrån, och därmed vad jag gör, hur jag för mig, vem jag interagerar med och på vilket sätt. För det är det enda jag kan styra över. Det enda.

Men nog blir det lite parodiskt när Sydsvenskan dagen efter rundsbordssamtalet om #tonen har en artikel om hur det är för våra barn på nätet, med en följeartikel som ger råd till oss vuxna, med rubriken:

samtalstonen

Dessutom hittade jag en krönika på samma tema när jag letade upp länkarna till ovanstående artiklar. Delar av krönikan lyder:

Vi växer inte ifrån mobbning. Vi lär oss bara att slipa kanterna på vårt beteende och att skada varandra på mer sofistikerade sätt. En spottloska på en cykelsadel ersätts med passiv aggression, och i stället för explicit elaka kommentarer har vuxna lärt sig att bemästra det subtilt exkluderande beteendet. Där skolbarn är verbala och ärliga med sina känslor kan en vuxen person le sitt hatobjekt rakt i ansiktet och uttrycka sitt ogillande i smidigt inlindade meningar.

Vuxna skadar varandra drivna av samma impulser som barn. Vi är bara mindre uppriktiga om det vi håller på med.

Kanske är det så, att elakheterna bara blir lite mer subtila när vi blivit vuxna. Och då är kanske det egentliga problemet att vi inte vågar erkänna det för oss själva?