Under många år i barndomen sjöng jag på Lucia för min bror, som fyller år just idag. Jag minns den vita särken, ljuskrona och/eller tärneljus, röda bandet runt midjan, eller för den delen glittret. Ibland glitter i håret också så klart. Varm choklad med vispgrädde i den vita Höganäs-muggen, som det fortfarande finns några stycken kvar i min mammas köksskåp. Kanske en lussekatt och en pepparkaka eller två.

Sen iväg, till luciaframträdande på förskola, grundskola, gymnasieskola men även äldreboende och någon butik har jag också ett svagt minne av. Jag har ju alltid sjungit och deltagit i skolkörer som gått luciatåg på luciatåg. Jag minns det med glädje och tacksamhet. Och saknar det lite. Har inte gått ett luciatåg på åratal, kanske tom är två decennier sedan, eller mer. Barnens luciafiranden har jag dock njutit av under årens lopp, men nu är även de så stora att jag inte kan åka snålskjuts på deras eventuella deltagande heller längre.

Oavsett om man tycker det är en tradition värd att upprätthållas eller ej, så finns ett budskap som jag uppskattar med den. Att bära fram ljuset, att komma som en LJUSBÄRARE. Och kanske är det så enkelt, att eftersom jag kommit med ljus i min krona så många gånger, så är det där inte något jag letar efter hos någon annan. Jag ser hur jag, och alla och envar, själv kan vara en LJUSBÄRARE. Jag kan vara ljuset i mitt liv, likväl som du kan vara ljuset i ditt. Men för den händelse att min låga är svag och ostadig vid tillfälle, kanske jag kan få lite extra ljus från dig, så lovar jag att lysa upp din väg genom livet, när du behöver det.

Ljusbärare – jag tänker på min bror som jag säger Grattis på födelsedagen till, just idag, men också på att var och en av oss har förmågan att vara en ljusbärare i vårt eget liv.
Ljusbärare – vem eller vad tänker du på?