Ibland säger jag saker jag ångrar. Saker jag kanske inte egentligen menar. Det kommer ut i affekt och i samma stund som jag hör orden, eller ser vilken reaktion de får, så kan jag ångra sig. Önska att det gick att göra ord osagda.
Men det går inte. Det som är sagt är sagt. Och stället de kom från existerade på riktigt, och reaktionen de väckte är också en känsla som existerat på riktigt.
Det jag kan göra är att be om ursäkt. Säga förlåt. Ta på mig ansvaret för det sagda, som borde varit osagt. Och det jag också kan göra är att förlåta. Att acceptera att det sagda blev tokigt, inte var avsett att bli, som det blev.
Det som jag brottas med ibland är att jag VILL säga saker, som borde förbli osagda. Jag vill nypa till liksom. Och ibland gör jag det. Vräker ur mig saker till någon som hellre borde kommit ut på ett annat sätt, i ett annat sammanhang. Men så blir det nyp. Eller knivhugg. För det finns ett stort spann på det där, har jag en känsla av.
Ibland gör jag det inte, nyper till alltså. De gångerna blir det ofta så ofantligt mycket bättre, både för mig och för den som slipper höra min tirad. Inte minst för att känslan bedarrar. Som ett åskväder som efter en stund övergår till ett ljuvligt sommarregn.
Jag har insett att jag inte måste släppa lös de där krafterna okontrollerat, för de kan göra mycket skada. Istället kan jag ta ansvar för dem, känna dem, uppleva dem, äga dem. Det betyder inte att jag måste sprida dem vidare på ett sätt som jag vet inte gagnar någon, inte ens mig själv. Jag kan agera annorlunda.
Svårt. Jo. Det kan det verkligen vara. Och för mig är det viktigaste att vara snäll mot mig själv. Så oavsett vilket val jag tar, när känslan av att vilja ge ett tjuvnyp kommer över mig, så tänker jag snällt om mig själv, eller försöker i alla fall. För det som blivit sagt kan inte göras osagt oavsett om jag sparkar på mig själv eller kramar mig. Och jag vet att det sistnämnda underlättar för mig själv att ta mig an livet, så som de sker runt omkring mig.
Men visst vore det något enklare om det gick att göra det sagda osagt igen?
HERO - the coach 