Jag vill separera, sa han.
Det vill inte jag, svarade jag, men vad kan jag göra? Det krävs två för att dansa tango. 

Så han flyttade en månad senare.

Nu har det gått ytterligare en och en halv månad, och livet snurrar på. Lite extra nedstämdhet. Emellanåt känslor som frustration, rädsla, ilska, uppgivenhet, ensamhet och sorg. Men också mycket kärlek. Längtan. Drömmar och önskningar.

Och sorg. Sorg över det som inte blir. Över det som inte gavs en chans. Samtidigt som det finns en nyfikenhet, en pirrande bubblig känsla, kring det som kommer att bli. När framtiden helt plötsligt känns öppen för vad som helst. Den inslagna vägen har helt plötsligt grenat sig, gått från en någorlunda rak landsväg till ett rutnät av gator, där vad som helst kan finnas runt nästa hörn.

Livet. Precis det här är vad livet innebär. För vet du. Livet var inte en landsväg tidigare heller. Det var bara bilden jag (åtminstone emellanåt) skapat av livet, att allt skulle trilla på i sakta mak, rakt fram, utan större överraskningar. Men livet är inte så. Det finns alltid hörn att runda, nya väderstreck att utforska. Saker och ting händer, förutsedda likväl som oförutsedda. Och jag har inte en susning vad som komma skall, varken gällande vår relation eller allt annat. Vet inte var vår relation tar vägen, hur den utvecklar sig. Om den blommar ut, eller ger vika för något annat?

Det lär visa sig, och under tiden – de där ögonblicken som ett efter ett sammantaget utgör ett liv, mitt liv – så har jag ett val: Var – och hur – ska jag sätta ner foten härnäst?

Ett steg. Mitt nästa steg.
Framåt? Åt sidan? Snurra runt? Sätta mig ned en stund, eller dansa loss?