Ställde frågan ”Vad fick du ut av vår coaching?” och fick svaret:
Det gav mig insikten att jag kan fortsätta lära mig och utvecklas. Att jag kan bli den person jag vill vara.
Det gladde mig enormt att höra. Det gjorde mig uppfylld av hopp om framtiden, hopp om det hållbara lärande samhälle jag drömmer om. Och verkar för. Även genom min coaching.
Detta gav mig även ytterligare vatten på min kvarn om vikten av att möjliggöra/skapa/uppmuntra ett inifrån- och utperspektiv i motsats till ett utifrån- och inperspektiv.
För vems skull lär jag mig saker? Gör jag det för att jag måste? Gör jag det för att…
- läraren säger åt mig att detta är minsann bra kunskap att ha nån gång i framtiden?
- chefen kräver det av mig för att jag ska få den löneutveckling jag önskar?
- projektledaren bokar in mig på en kurs för projektet har ett kunskapsglapp som behöver överbryggas?
Eller gör jag det för att jag vill? För att jag har en nyfikenhet att fördjupa mitt kunnande? För att jag känner att jag befunnit mig innanför min komfortzon tillräckligt länge och det är dags att utmana den, kliva utanför och se om jag kan erövra ny mark som komfortabel?
Jag vet inte hur det är för dig, men nuförtiden så lär jag mig för min skull. Och nästan bara för min skull, faktiskt, men så är jag ju min egen chef också. Oj, vilken skillnad det gör dock. På så många plan känner jag hur jag mer och mer till fullo är mig själv. Genuin. Helena, på riktigt. 100% Helena, som Charlotte skulle uttryckt det. När jag lär mig, gör jag det för mig själv. Givetvis kommer det andra till gagn också, men det är inte min drivkraft längre.
Jag lär för mig.
För vems skull lär du dig?
HERO - the coach 