Ta inte åt dig, sa någon till mig. Och jag blev ilsk, arg, upprörd, irriterad. Tyckte hen hade sagt något så urbota dumt, att det var fullt förståeligt och närmast logiskt att jag tog illa vid mig.

Nu, många år och erfarenheter senare, tänker jag att hen hade rätt.

Ja, jag tycker fortfarande att det var himla onödigt att säga det där som hen sa åt mig. Det fanns ingen anledning. Men nu sa hen det, och i den situationen har jag ett val. Jag valde att ta illa vid mig, att bli ledsen och stött.

Och det hade jag inte behövt välja! Jag hade kunnat välja att tänka helt annorlunda. Kanske kunde jag tänkt ”Det handlar inte om mig, utan om dig.”. Eller ”Jag vet mitt värde, och det kan inte förringas av något du säger.”.

Jag säger inte att det är lätt. Men likväl som jag tänker tanken som gör att jag känner mig sårad, kan jag tänka en annan tanke som gör att jag inte känner mig sårad. Valet är mitt. Och ansvaret. Ibland undrar jag om det inte är det som är kruxet – det är nästan enklare att skylla ifrån sig på någon annan, än att fullt ut ta eget ansvar för mina känslor.

När lyckas du med konststycket att inte ta åt dig?