Det är så lätt att fastna i det gråa, det svåra, omöjliga, trista, slitna, vardagliga. Där gnistan saknas, guldkanten är försvunnen och livet mest går på autopilot.

Det är ok att känna så där, det gör jag med, nu och då. Men livet måste inte fastna där. Det går att komma förbi känslan att livet upplevs som en enda lång raksträcka, med någon enstaka kurva som förhöjer sinnena.

För mig har det inträffat något som gör att även det allra mest vardagliga idag är behäftat med en guldkant. Det gnistrar om tvättbestyr, matlagning, läxläsning och pannrumsröjning. Och det enda sättet jag kan försöka sätta ord på det är att jag ser det som sker i vardagen, som det mirakulösa det är, ett ögonblick av medvetenhet, kring de där pyttesakerna som jag faktiskt är så enormt tacksam för! Att vi har en tvättmaskin, att vi har möjlighet att köpa riktigt fina råvaror, att leva i ett land där det är allmän skolgång för alla och att jag med pannrumsröjningen kan skänka lite lättnad till människor i nöd.

Är det så enkelt att jag numera blivit så pass medveten att jag inte längre förväntar mig det ena och det andra, utan faktiskt _ser_ det som finns mitt framför ögonen på mig? Vad vet jag… oavsett vilket är jag tacksam för att jag idag gläds åt det jag ser, gör, hör, upplever.

Vad händer när du lyfter blicken från den vardagliga tristessen och möter himlen?