Har du åkt nattåg någon gång? Jag har gjort det med jämna mellanrum under hela mitt liv. Första gången som jag minns var jag 13 år och på väg till Oslo tillsammans med min mamma. Det var ett gammalt tåg, med riktigt fina sängar, bäddade med riktiga lakan osv. Kändes rogivande och tryggt att sakta vaggas till sömns av tågets rytmiska framfart.

Har även åkt till Jokkmokks marknad två gånger med nattåg. Två helt olika upplevelser. Första gången tillsammans med en god vän. Jag hade precis blivit gravid med min förstfödda och mådde tjyvtjockt. Andra gången med hela familjen; vilket äventyr! Rekommenderar varmt ett besök på Jokkmokks marknad!

Nu har jag även upplevt nattåg tur och retur Nederländerna. Ett härligt sätt att transportera mig till/från Global Summit for Transformational Leaders & Coaches. Öppnar för upp- respektive nedrampning så att skiftet mellan vanliga vardagen och fyra-dagars-mötet underlättas. På nedvägen var jag stressad så hjärtat klappade snabbt snabbt. Hade jag inte åkt när jag åkte, utan tagit flyget morgonen därpå istället, hade stressen fortsatt ännu närmre inpå toppmötet. Som det var nu hann min kropp och knopp med att varva ner en smula, något som det långsammare transportsättet möjliggjorde.

Hemvägen gick smidigt som få – och det knackande ljud som störde min sömn på nedvägen var helt borta, så jag sov riktigt gott. Men riktigt så mysigt som de gamla sovvagnarna, det är det inte. Dock kanske det fanns en dyrare form av sovvagn, och kanhända den hade varit mer i klass med tonårsminnet.

Fast jag känner att just upptäckten av skillnaderna mellan händelser och upplevelser är lite grann av tjusningen med det hela? Gör jag bara likadant hela tiden blir det ju ingen utveckling, av varken mig eller upplevelsen. Det är ju det som gör Memory Lane så härlig att vandra nedför. Håller du med?