Var på MFF-match igår, Malmö IP, träningsmatch mot Bröndby. Lite extra roligt eftersom vi har Bröndby-fans i familjen och därför var vi en utökad skara som i spänd förväntan begett oss till arenan.

Sista MFF-matchen för mig?!

Jag är ingen hardcore MFF:are, direkt, har snarare gift mig till supporterskapet, men har under årens lopp hängt med hyfsat ändå. Och hela familjen var i Madrid i december 2015 och såg Champions League-matchen mot Real Madrid (vi syns faktiskt 3 minuter in i det länkade klippet). Den typen av matcher kan jag tänka mig att gå på igen faktiskt, men vanliga Allsvenskan- eller Svenska Cupén-matcher, eller för den delen simpla träningsmatcher. Nope. Det var min sista igår.

Varför?
Enkelt.
Det stavas b e n g a l e r.
Och även s m ä l l a r e.
(Och vi snackar inte små kina-puffar, utan det smäller så det gör ont i öronen!)

Jag tycker inte det är ok. Inte på nått plan, något även Max Wiman ger intryck av i sin krönika över träningsmatchen. Inte heller är jag imponerad av MFFs och MFF Supports tama sätt att hantera det hela. För de facto är det så att det skapats en kultur där bengaler, smällare och även allsköns okvädingsord och buanden är tillåtna. Vill inte påstå att klubb och supporterförening uppmuntrar beteendet, men de gör heller inte allvar av sina ord att de vill få bort det.

Och tänk. MFF Support har så mycket bra att bygga vidare på istället. Minns hur fansen imponerade på världen i Madrid. Trummandet och sjungandet, det är fantastiskt. Minns med glädje också någon av Champions League-kvalmatcherna som jag såg på stadion. Vilket tryck. Sång och trummor i 90 minuter, rätt upp och ned. Oerhört häftig upplevelse, som jag aldrig kommer glömma – och dessutom helt utan bengaler och smällare eftersom Champions League ju bevisligen lyckats hålla de aspekterna av fotbollskulturen borta. Det är anledningen till att jag säger att sådana matcher går jag gärna på i framtiden. Även Malmös dam-matcher kommer jag gå på, för där har (ännu?) inte bengaler och smällare gjort sitt intåg. Men i övrigt säger jag tack och adjö.

Jag är inte den första, garanterat inte den sista, som lämnar som en markering, och/eller helt enkelt för att jag inte vill vara i en miljö som denna längre. Jag tycker verkligen det är sorgligt, inte minst för att det i mångt varit en av de saker som hela familjen samlats runtikring. Och på tal om familjen, så är det inte utan att jag räds minstingens stora fotbollsintresse. Är fotbollskulturen verkligen främjande för våra barn och ungdomars utveckling till kärleksfulla och omtänksamma vuxna?