Har du nånsin reflekterat kring hur du förmedlar något? Om du gör det till 100% utifrån god vilja, med en fullständig önskan om gott, eller om du blandar in ett uns tjuvnyp i det? Har du tänkt på vilken oerhörd skillnad det gör hos mottagaren?

Jag vet att jag ibland nyper till. Lägger till en beska eller syrlighet i det jag säger men döljer det ofta, lindar in det i det förment uppmuntrande, den på ytan goda viljan.

Jag kan märka på mottagaren hur förvirrande det där är. Jag och mitt budskap synkar liksom inte. Kanske orden i sig pekar på god vilja, men så är det uttalet, eller en blick jag skickar med, som visar att här är något mer. Det är inte enkom det goda jag vill förmedla. Jag vill nypa till. Eller så låter jag söt och god, men blandar in ett ord som står för tjuvnypet. Hörde jag rätt, kan jag själv tänka när jag utsätts för tjuvnyp.

Jag vill inte nypa till. Eller, jo, det vill jag ju tydligtvis i stunden. Jag menar att jag önskar att jag inte ville. Att jag aktivt väljer att hålla tyst hellre än nypa till. Kan jag inte säga något gott, då kan jag lika gärna vara tyst.

När nyper du till? Och varför?