Har du balanserat på en knivsegg någon gång? Jag arbetade för många år sedan tillsammans med en kollega. Jag upplevde min relation med hen just så, jag balanserade på en knivsegg av den enkla anledningen att jag aldrig visste hur min kollega skulle reagera (eller agera, för den delen). Oförutsägbar, helt enkelt.

Jag visste att sa jag A, skulle jag få skit för det. Om jag istället valt att säga B, ja, då hade det gett samma resultat. Likväl som om jag varit tyst. Det spelade liksom ingen roll om jag var glad eller ledsen, allvarlig eller humoristisk, munter eller seriös, jag upplevde att oavsett vad jag sa eller hur jag sa det, så fanns det en stor chans att jag utan avsikt var den tändande gnistan i en explosion.

Oj, vad det var obehagligt. Jag fick magknip inför tanken att gå in på ett kontor där min kollega befann sig. Jag kände det som att jag tassade på tå, och blev osäker på vem jag själv var. Jag tappade bort mig själv i processen, av rädslan för påhopp. Detta gjorde att jag till slut inte visste hur JAG skulle ha agerat i en viss situation, jag kunde liksom bara förhålla mig till hur jag borde/skulle/kunde agera för att försöka minimera min egen utsatthet inför kollegan.

Nuförtiden försöker jag hantera liknande situationer annorlunda, i de udda tillfällen då de dyker upp – framför allt så håller jag fast vid mig själv och agerar utifrån det. Lättare sagt än gjort ibland, men det ger mig väsentligt mycket mindre magknip åtminstone.

Har du balanserat på en knivsegg någongång?