Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?