Gustaf Norén – den mest otippade stadsministern för en dag hittills, den som förbluffat mig allra mest av de avsnitt jag lyssnat till (en dryg handfull kanske). Bob Hansson gillade jag att lyssna till, Micael Dahlén också (fram för betalfria offentliga toaletter – lysande förslag!), men Gustaf trumfar dem båda i sin förmåga att överraska mig.
Kanske för att samtalet inte alls förlöper som de övriga, som i stor utsträckning följer en utstakad väg, med lite generellt snack om vision, val av ministär och varför, vad göra med en egen pott om 100 miljarder kronor och sist men inte minst, statsministerns tal till nationen. Gustaf-avsnittet flyger högt ovanför detta, flyger fritt ända fram till slutet då han landar med ett tal till nationen.
Podnamnet i sig väcker ju en massa tankar. Jag menar, vad skulle jag göra om jag vore statsminister för en dag? Skulle jag tacka Ja om jag blev tillfrågad (och nej, det kommer så klart i n t e hända, det vet jag, men det är en tanke att vända en gång eller två inombords, det tycker jag allt)? Vad skulle du göra?
Tycker absolut du ska ta dig en lyssning. Jag är nyfiken på om det bara är jag som blir förvånad och överraskad och får en massa nya funderingar om både det ena och det andra, eller om även du blir och får det?
HERO - the coach 
Verkligen spännande tanke – visst jag har en massa tankar vad som borde hända i dethär landet för att det ska bli ännu bättre. Mottagande av asylsökande – möjlighet för ungdomar att få jobba osv osv – lätt att tycka hemma i soffan.
Ska försöka ta mig tid att lyssna …
Ja, lätt tycka en massa och kräver mer att dra sitt strå till stacken. Lyssnade du?
Va spännande tanke… när jag var yngre skulle jag såklart ha velat bli statsminister.. nu är jag inte längre lika säker 😉 problemet med ålder och vishet är ju att en ser luckorna i sitt resonemang lättare. Ha en skön dag
Hehe, ”problemet” är kanske snarast att ju visare vi blir desto mer inser vi att vi inte kan, och så kliver vi tillbaka istället för fram? Jag menar, precis förmågan att se luckorna i eget resonemang kanske håller oss tillbaka, fast förmågan att se luckan kanske är precis det som behövs. Att det behöver yppas, uttalas, talas om?