Som ett direkt resultat av utmaningen att få 100 coaching-konversationer inbokade har jag numera samtal i parti och minut. Långa samtal blir det då jag sätter av två timmar till varje konversation. Allt som oftast håller jag dem som CoachWalks på Bulltofta, men viss andel blir CoachTalks via SKYPE.

Vissa samtal blir helt magiska, de lyfter och flyger högt, i tanke och känsla. Det sker något påtagligt, och oftast kommer den där fantastiska tystnaden fram. Andra är helt ok, blir goda samtal, men utan den där känslan av att något riktigt stort inträffar. Och några få känns närmast som platt fall, de tar inte fart för fem öre.

Har funderat lite på det där, och tänker för det första att jag ju inte vet vad som sker i min klient under och efter vårt samtal. Bara för att jag inte upplever att samtalet verkligen gör intryck, så vet ju inte jag vad klienten upplever. Och för det andra så visar det också på det som är vår mänskliga upplevelse, nämligen att det går upp och ned och det är livet. Ibland går det bra, ibland mindre bra, ofta är jag klarsynt men inte alltid och detsamma gäller ju klienten. Så är det helt enkelt, och det är jag numera ok med, vilket onekligen frigjort en massa energi som jag kan använda på saker/tankar som gagnar mig mer.

Men givetvis är det inte min avsikt att samtalen ska falla platt. I ett samtal mellan två människor har ju dock båda ett ansvar för det som utspelar sig. Och idag kom jag på en av bitarna som kanske leder till de där samtalen som aldrig lyfter, nämligen huruvida klienten eller jag, enkom lyssnar efter det som vi redan vet, eller om vi lyssnar efter det vi inte vet.

Det gör enormt stor skillnad när jag lyssnar efter det jag inte vet, i mötet med en annan människa (eller för den delen i mötet med mig själv). Större delen av mitt liv har jag febrilt försökt ignorera det faktum att jag inte vet allt… orden Jag vet inte har skrämt mig, eftersom jag trott att det betytt att jag varit utan värde, fel, ointressant, oduglig.

Så upplever jag inte längre situationer när jag inte vet något, och numera förekommer också Jag vet inte mer och mer i min vokabulär. Tanken att jag kan försöka lyssna efter det jag inte vet hjälper mig definitivt. Den finns där som en påminnelse att inte söka bekräftelsen i det jag redan vet – för hur växer jag av det? Det är ju när jag tar klivet in i för mig okända områden/tankar/sfärer, som jag och min förståelse expanderar.

Vad händer när du lyssnar efter det du inte redan vet?