Tänk dig följande:

Jag var på ett så tråkigt möte idag.
Det händer ju, eller hur?
Fast vad händer om du vänder på steken:
Jag var så himla tråkig på mötet idag.

Det där brukar Pernilla säga som ett sätt att vända på perspektiven, och varje gång jag hör henne säga det så är det något i mig som hoppar till. För jag gör ju så, emellanåt. Skyller ifrån mig. Lägger mötets kvalitet på nån annan, istället för att kliva fram och ta mitt eget ansvar för det: Det var jag. Jag bidrog inte på ett sätt som gjorde mötet givande för mig. 

Hur absurt är inte det? Varför i allsindar skulle jag ödsla min tid på ett möte som jag i n t e ser till är givande för mig?
Om jag inte har något att bidra med – varför är jag där?
Om jag inte har någon nytta av informationen/innehållet – varför är jag där?
Om mötet inte handlar om vad jag trodde – varför stanna kvar? Och varför tacka ja till ett möte utan agenda, ett möte vars syfte inte är tydligt för mig, överhuvudtaget?

Jag har just avslutat ett webinarium som jag deltog i, ett interaktivt dylikt, och jag är fylld av energi. Det vill säga, det var ett möte som verkligen gav mig något. Och vänder jag på det så kan jag då, för egen del, säga jag gav verkligen av mig själv på detta mötet, och det gör att mötet, för mig, var värdefullt. Det gagnar. Jag såg till att mötet, som var frivilligt, gav mig något, genom att jag var närvarande nog att se till att jag fick ut av det vad jag behövde. Och då kommer energiboosten på köpet.

Läge för en utmaning kanske? Vad skulle hända om du, nästa gång du går från ett möte och är lite missnöjd, känner att du ödslat din tid, att det ingenting gav, vänder på steken och säger Jag gav ingenting av värde på dagens möte? Med lite flyt kanske du fångar ditt missnöje redan under sittande möte och kan vända på steken där och då? Kanske kan du göra mötet givande genom att ge något av värde?