Henry Bronett skriver vackra och poetiska tänkvärdheter på sin Facebookprofil och idag talade den rätt in i mitt hjärta. Jag twittrade raskt vidare för klokhet ska spridas.

Jag tror inte en äkta värdegrund döljer några avgrunder. Det tror jag inte.

Men om den skapas ytligt och inte är förankrad i en äkta och mänsklig identitet (gäller även för organisationer och företag, som ju består av människor), vad kan hända då?
Om den tas fram för att någon annan ålägger det, eller man tror man måste ha en, eller för den delen, för att man vet att man har en avgrund att dölja, ja… då kan det nog finnas saker under ytan.

Samtidigt så vill jag tänka att värdegrunder jag stöter på är äkta, att de genomsyrar en individs eller organisations vardag, att det är äkta, [paw rihk-titt] helt enkelt. Kanske är naivt av mig, men jag är nog hellre naiv än misstroende. Jag tror människor om gott, och det vill jag fortsätta med. Men någon gång emellanåt behöver jag tankespjärna på de mörkare nyanserna av livet, för de är en del av livet de med. Tack Henry!

Hur tänker du kring värdegrunder?

Dela med dig så jag får något nytt att ta tankespjärn mot!