Bortom lindbersån

I strålande solsken under molnfri himmel tog jag mig ut för en dryg timmes trädgårdsarbete. Drog på mig trädgårdskläder och valde ett par sedan länge kasserade tofflor till fötterna.

Fyllde två kassar FRAKTA medium med ved och städade bland alla småpinnar jag samlat på mig de senaste somrarna, småpinnar som funkar perfekt som spinkeved.

Drog bort gammalt nedvissnat från bär-rabatten, från den perenna bronsfänkålen, kärleksörten, bolltisteln och pionerna. Gick fram och tillbaka mellan trädgården innanför huset och trädgårdstunnan ute vid gatan.

Ställde mig vid hallonsnåret som omärkligt övergår till perennrabatten som i stora drag består av höstanemoner och flox, bådadera blomster som lämnar efter sig gott om gammalt och nedvissnat.

Suckade lite.
Var börja, liksom? 

Tog ett par drag i döda hallongrenar, tänkte Nej, jag ger upp, men drog i några fler, och några fler. Fast så mycket mer än en tjugondel av allt rörde jag inte. Det finns kvar till en annan dag.Fotograferade den gamla fönsterkarmen som hänger i lindbersån som ett fönster till trädgården bortom bersån. Busade med katten Pop som satt på trädgårdsbordet och njöt av solskenet.

Funderade över vad mer jag skulle göra, om något, när jag räddades av en fråga från det lokala PoGo-gänget om jag ville haka på en raid på lilla lekan. Absolut, svarade jag och traskade kvarteret ned. Väl där tittade jag lite förvånat ner på mina fötter. De smärtade. På ett underligt och ovant vis.

Klev ur tofflorna, som under många år var trogna följeslagare. Först på (dåvarande) Pharmacia & Upjohn, där jag hade dem som kontorsskor under ett drygt års tid. Sen som trädgårdstofflor under säkerligen fem-tio år till. Har inte använt dem på åratal, och sedan 2014 har jag gått allt mer i så kallade barfotaskor. Numera är barfotaskor det enda jag går i.

Utom nu då. En och en halvtimme i ett par gamla tofflor och fötterna smärtade – av de förunderliga utbuktningarna i tofflorna. Stöd för hålfot och annat som gjorde tofflorna till favoritskor för mig back in the days; jag minns hur jag tyckte de var så mjuka och sköna att gå i. Men nu… Huvaligen, sa mina fötter, en sådan styggelse! De där skorna förhindrar oss att vara som vi är skapta för att vara, de gör det svårt för oss att fungera som avsett. 

Så jag knatade hem när raided var genomförd, och lovade mina fötter på heder och samvete att skaffa ett par bättre skor till trädgårdsarbete, skor som inte gör mina fötter ont.

4 tankar på “Bortom lindbersån

  1. Pingback: Med kroppen i fokus – marsreflektion | HERO – the coach

  2. Jo, det är ju verkligen en trygghet när det gäller trädgård. Det där som finns att göra försvinner inte. Skönt att kunna komma tillbaka till 😉

    Älskar för övrigt att hasa runt i gamla träskor som skulle ha slängt för länge sen.

  3. Det är så lätt att glömma bort att ta hand om sina fötter som bär vår kropp när vi vandrar på jorden. Fin vardagsberättelse som inspirerar mig. Tack ❤

  4. Så skönt med en vardagsbetraktelse i en tid där så mycket handlar om de små sakerna som kan leda till så mycket elände.

Lämna ett svar till Charlotte Cronquist Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.