Har du någonsin klivit in på ett ställe och känt dig helt malplacerad?
Tänk dig känslan att komma maskeradklädd till en fest, där ingen annan är utklädd. Eller för den delen, du kommer till festen, men har missat att kvällens maskerad hade ett tema, som du missat grovt.

Hur kommer det sig att jag i sådana situationer krymper?
Blir oerhört liten. Rädd för att ha gjort fel, missförstått, glömt något. Vill gärna sjunka genom golvet, eller åtminstone pilla upp telefonen ur fickan så jag kan se ut som jag har något viktigt för mig. Ofta går det ju känslan över ganska snabbt, inte minst som det ofta visar sig att du inte är helt fel på det. Det är dock en oerhört obehaglig känsla i stunden. Så här i efterhand är det ganska intressant att fundera kring det.

Varför reagerar jag så där?
Jag menar, jag kan nog sticka ut på än det ena eller andra sättet ibland. Om inget annat så i min fantastiska mössa, som jag övertagit från dottern som (mentalt) vuxit ur den. Det har inte jag, och jag hoppas jag aldrig gör det heller.

Fysiskt sticker jag inte ut direkt. Är kort i rocken, osminkad, ingen iögonfallande klädsmak eller frisyr. Har ju knappt färgat håret ens (utom den där gången då jag ville bli lite ljusare och vill testa hemma…. något som slutade med akutbesök hos frissan, uppriven med morotsfärgat hår. Jag gör aldrig om det experimentet kan jag lova!). Kanske därför jag gillar mössan – den gör mig glad, och jag vet att den sätter ett leende på läpparna på många jag stöter på när jag har den på mig.

Så varför denna ängslan för att inte passa in?
Tror du det är något nedärvt beteende kanhända? Finns det kanske forskning, artiklar, dokumentärer eller TED Talks, eller något annat som berör ämnet måntro? Kanske du känner någon som sticker ut lite extra? Skicka gärna inlägget vidare till dem, kanske de skulle vilja ge lite expert-input i frågan! Har du känt som jag någon gång?
Dela gärna med dig om du vet något som kan leda mig vidare i min reflektionsrunda!