Cyklade ToR till Limhamn i förmiddags, 23,5 km in alles, i det ljuvligaste av vårväder. Solsken och nästan vindstilla. Väl hemkommen ville jag ut, ut, ut, igen – så jag rotade fram dynan till ena däckstolen, plockade på mig dator, fån, bok x 2, penna och papper, solglasögon och ett stort glas hemlagad råröd rabarbersaft.
Det var sex timmar sedan. Och jag har inte dragit mig inåt än. Snart nog måste jag dock, eftersom det är körövning, men gudars skymning så skönt att det äntligen, äntligen, ä n t l i g e n, är fint nog ute för att kunna plocka ut en bricka med kvällsmat och bara njuta.
Lustigt hur mitt behov av att vara ute, timme efter timme, är så påtagligt – fysiskt påtagligt. Snacka om uppdämt behov. Det drar i kroppen – vill bara ut! Har läst, arbetat på ett utkast på en beskrivning av det TillanderRothska (för/skol/verksamhets)utvecklingskonceptet, haft ett långt samtal med Gott Barn som kom på besök för att få lite stöd, klappat på katten Pop och lyssnat till hejvilt kvittrande fåglar – känns som de är lite överlyckliga de åt att det äntligen är vår!
HERO - the coach 
Visst är det härligt när man äntligen kan vara ute mycket! Det är ju en av orsakerna till vår flytt till husbilen, att faktiskt vara ute mera, särskilt på vintern när vi befinner oss i Europa istället 😉
Ja – det är ju det!
Ser fram emot att få ”tag along” på era ut-flykter kommande vinter (på bloggen alltså)!
Härlig smittande läsning! Jag har redan valt ”uteliv” som min intention för kommande måncykel…
Klokt där!!
Ja! Jag är ledig till helgen, hoppas det fortfarande är vår då.
Tycker synd om alla som får vårdepressioner. Jag får våreufori.
Jag tror vårdepressionerna har mer att göra att d-vitaminreserverna i kroppen tar slut lagom till att vårvintern inträder, än att våren i sig gör det. Onekligen lockar det mer med våreufori dock! 🙂