Som fortsättning på min dialog med Linus Jonkman landade vi här:
Linus: Det är en skön känsla när allt man hör tänder inspiration!
Just nu njuter jag av tystnaden från min fantasis tjatter.
Jag: Var sak har sin tid, ständigt tjatter ger ju vid hand att man kanske slutar reflektera över det. Perioder av tystnad behövs för att se vågrörelsen som är livet! (I sann kvantfysikalisk anda det med, energi är vågor!).
Ju bättre jag blir på att lyssna till mig själv, desto mer utvecklas jag. Min inspiration tänds på allt mindre gnistor, för jag snappar upp mer subtila signaler.
För att de inte ska gå förlorade, så skriver jag ner tanken, gör ett röstmemo till mig själv, skapar en blogg-draft, tar ett foto, osv.
Att jag gör dessa små notiser som möjliggör för inspirationen att väckas till liv igen (då jag plockar fram notisen och kan återuppleva gnisttillfället), ger mig också ökad sinnesro. Jag oroar mig inte över att jag måste komma ihåg en viss tankegång (för ärligt, det räcker att jag vänder mig om och börjar göra det där jag stod i grepp att påbörja, för att den flyktiga tanken ska vara helt väck!). Gör jag en notis, av något slag, bums, så slappnar jag av och kan med lugn i sinnet gå vidare med mitt görande.
Vad tänder din inspiration?
HERO - the coach 
Pingback: Powerful story! | HERO – the coach
Genom möten, genom någon annans gnista, så sprider det sig som en eld hos mig. Inspirationen kommer inifrån något ord, en känsla, en rörelse, eller en låg tanke som vill ut kan inspirera till ilska som inspirerar mig att ta tag i något jag plötsligt känt oinspirerade och surt. Det blir någon form av ”YES” känsla. Men sen från den känsla till görandet, det är inte självklart att det fungerar. Men jag har fortfarande kommit på en fantastisk idé. Jag ska köpa en ny Idebok och kolla av min förra om jag har några projekt som börjar ta form. Men jag ska nog bli bättre på att fånga idéerna och göra slag i dem lite snabbare, de försvinner ofta spårlöst annars.
Ha en härlig torsdag!// Åsa K Larsson